Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Olberg, Paul: Den ryska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livsmedelsdistributionen,
transportförhållandena och allt annat. Alla
enskilda mot varandra stridande eller
varje bestämd plan saknande åtgärder
från regeringens sida framkallade
på ort och ställe missförstånd och
förbittring. Regeringen ville inte
ens veta av riksduman, vars
majoritet var helt patriotiskt sinnad.
Byråkratin skonade i sitt förföljande av
de offentliga organisationerna inte
ens de som omedelbart tjänade
armén, som t. ex. ”det allryska
stadsförbundet”, ”det allryska
semstvoförbundet”,
krigsindustrikommittén m. fl. De upprepade
ministerombytena paralyserade
statsmaktens organ och lämnade bevis
för att de makthavande sfärerna
hade fast beslutat sig för att kämpa
med samhället ”fram till slutlig
seger”. Denna politik har framkallat
en tydlig oro i konservativa och
liberala kretsar, framförallt i
imperialistiska kretsar, som voro för krigets
fortsättning till det yttersta. Det
uttalades ängsliga förmodanden, att
denna politik, som hade tillspetsat
förhållandet i landet till det
yttersta, skulle framkalla en
revolutionär rörelse, som säkert skulle
oförmånligt påverka världskrigets
förlopp. De framskjutna
representanterna för duman hade upprepade
gånger gjort de officiella ledarna
för den ryska politiken liksom olika
inflytelserika högre tjänstemän
konfidentiella förslag beträffande det
kritiska läget. Men de nämnda
sfärerna hade icke skänkt någon
uppmärksamhet åt dessa anvisningar,
utan blott fortsatt hovkamarillans
politik, som kort och gott kan
uttryckas så: ”inga eftergifter åt
samhället”. — Man gör sig den frågan:
varför ha de maktägande ej velat gå
in på en kompromiss med samhället?
Varför ha de ej åtminstone kunnat
tillfredsställa en del rätt så måttliga
anspråk? Kanhända hade en sådan
kompromiss kunnat rädda den
gamla regimen från undergång,
åtminstone förebygga den radikala
omvälvning som nu pågår i Ryssland.
När vi vilja ingå på ett
besvarande av de uppställda frågorna måste
vi hålla för ögonen, att alla
omständigheter, som påverkade kampen
mellan den gamla makten och det
unga Ryssland, obetingat måste leda
till den lösning, som vi nu fått
bevittna. De faktiska ledarna av den
ryska politiken, alla dessa grevar
Scheremetjew, Schuwalorow,
Jussupows, högre tjänstemän,
Schtscheglowitiw’s, Maklakow’s och andra,
alla dessa herrar i hovkamarillan
hade sorgliga erfarenheter från
1905, då eftergifterna inte blott inte
kunde förebygga utbrottet av den
revolutionära rörelsen utan tvärtom
påskyndade det. Och de visste, att
detta skulle upprepa sig nu, att
samhället inte skulle nöja sig med de
måttliga eftergifterna utan fordra
allt radikalare reformer. Men på
alla dessa reformer kunde de
makthavande inte ingå, vare sig av
psykologiska skäl eller på grund av
sina kastintressen. Därtill är det
nödvändigt att foga den
anmärkningen, att hovkamarillan ansåg det så
mycket mera möjligt att fasthålla
vid en dylik taktik med hänsyn till
de konservativa och liberala
kretsarnas krigspolitiska position. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
