Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Hedmansson, Karl: Bostadsfrågan och den industriella utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL HEDMANSSON: BOSTADSFRÅGAN
151
Nil är det frågan om, vem som det
rätteligen åligger att se till, att
bostadsbrist förekommes. Centralbyrån
hoppas på ett frivilligt samarbete
mellan de olika organ, som man
rimligtvis kan tillskriva denna plikt.
På landsbygden får industrin
självfallet sörja för bostäder åt
arbetarna. Detta är ju en
förutsättning för att arbetarna skola kunna
antaga erbjuden plats. I städerna
upphör detta att vara naturligt,
ehuru många industrier där i eget
intresse åtaga sig saken.
Kommunernas plikt kommer så
i andra hand. När
förhållandena bli olidliga, måste kommu-*
nerna se till, att det bygges
bostäder. Men kommunernas
förmåga är synnerligen begränsad
härutinnan. De kunna icke tvinga
arbetsgivarna att bygga, och de ha icke
medel att själva bygga tillräckligt.
Slutet blir bostadsbrist och brist på
arbetskraft.
Härmed kommer staten i
ansvarighetsställning. Staten är den
lagstiftande makten, som kan föreskriva
industrin att bygga eller till
kommuner och enskilda anslå erforderliga
medel.
I Norge föreligger lagförslag om
industrins byggnadsplikt; hos oss ha
vi tillsvidare 4-miljonersanslaget och
pensionsfondens lånemedel.
Kommunala Centralbyrån hoppas
som sagt på frågans lösning utan
ytterligare lagåtgärder.
I skrivelsen till Industriförbundet
påpekas, att bostadsbyggandet från
1913 gått ned till 90 procent 1914, 60
procent 1915 och 66 procent 1916.
Samtidigt betraktas
befolkningstillväxten som normal, ehuru den på
vissa orter varit högre.
Den allmännyttiga
bostadsproduktionens del i bostadstillskottet har
under krisåren ökats från 11 procent
år 1914 till 25.2 procent 1916.
Nu förväntar byrån att
bostadsproduktionen av denna art skall vä-
sentligt ökas genom understöd från
industrins sida otfh bifogar förslag
till bolagsordning för dylika
halvkommunala bostadsbolag, dels för
fastighetsbolag med uppgift ’’att
förvärva, uppföra, på billiga villkor
uthyra och försälja byggnader med
smålägenheter för arbetare och med
dem i ekonomiskt hänseende
likställda stadsinvånare", dels för
garantibolag med uppgift att "för i
kommunen mantalsskrivna personer,
tillhörande kommunens arbetande
befolkning eller med dem i
inkomsthänseende likställda stadsinnevånare,
ekonomiskt underlätta uppförandet av
sådana byggnader, som pläga
benämnas mindre egna hem".
Härjämte lämnas redogörelse för
redan befintliga dylika företag i
Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg
och Trollhättan m. fi. orter.
Inför de svårigheter vi nu stå
beträffande bostadsfrågan, torde man
knappast kunna, vänta mycken hjälp
av Kommunala Centralbyråns
förslag. Sådana förhållandena äro,
måste kommunernas
hjälpverksamhet i första hand förläggas till
lindrandet av dyrtiden på
livsmedelsmarknaden jämte andra av krisen
betingade åtgärder. Naturligtvis
också i bostadsfrågan, men härtill
krävas så stora summor, att
kommunernas kasus blir ett förtvivlat: vilja
men inte kunna. Skatterna få icke
ökas i oändlighet, någon förnuftig
progression i den kommunala
beskattningen kunna kommunerna
icke företaga. På industrins
frivillighet kan man heller icke räkna
högt, möjligen skulle en plan på
lag-stadgad byggnadsskyldighet
framtvinga ett större intresse för saken
från industrins sida. Så har skett i
Norge, där under tiden lagförslaget
behandlats, en
arbetsgivareorganisation frivilligt bildat en hela landet
omfattande byggnadsförening.
Det torde emellertid gälla en
ökning av bostadsproduktionen utöver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
