Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Hedmansson, Karl: Bostadsfrågan och den industriella utvecklingen - Ellgar, Natan: Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den privata, som ju stadigt sjunker,
icke med 25 procent av ett minskat
bostadsbygge (cirka 60 procent av
det normala), utan den h u v u
d-sakliga d e 1 e n, a v ett
forcerat bostadsbygge
väsentligt över det normala. Så står
saken, och inför detta måste man
reducera sina förhoppningar på
industrins och kommunernas med
statslån understödda
byggnadsverksamhet till ungefär samma grad som
förhoppningen om bostadsbristens
avhjälpande med ett anslag på 4 milj,
kronor.
Hur stort bostadsbehovet redan nu
är, kan för övrigt ansökningarna till
detta anslag ge en föreställning om.
Ansökningsumman är den
tredubbla eller omkring 11 miljoner
kronor, ehuru byggnader, uthyrda
enligt principerna för detta anslag,
knappast inbringa sina ägare skälig
ränta, och då en sak är ny, man kan
vara viss om, att en stor del
människor icke haft klart för sig, vad
saken gällt. Detta skulle visa sig, om
anslaget förnyades, då
tillströmningen helt visst skulle bli mångdubbel.
Detta är en gammal erfarenhet.
För bostadsfrågans lösning får
man ej räkna på frivillighet. Saken
är en statsangelägenhet, och det är
nödvändigt att den fattas som sådan.
Om vägen kan senare diskuteras,
måhända är anslag till kommuner och
enskilda bättre än byggnadstvång
för industrin. Industrin bör lika
fullt få lämna sin tribut i form av
progressiv skatt för ändamålet, samt
för de speciella materialfördyrarna,
järn- och träindustrierna,
exportavgifter eller annan kompensation
till en statens byggnadsfond.
Bernard Shaw.
För TIDEN av NATAN ELLGAR.
152
TIDEN
I.
Det finnes knappast anledning att
förvåna sig så mycket över, att
Bernard Shaw’s 60-årsdag den 26 juli
1916 passerat så obemärkt som den
i själva verket gjorde. Jag
föreställer mig, att den inte heller i
England celebrerats på något särskilt
festligt sätt. — Framförallt inte
under nuvarande förhållanden och
med hänsyn till föremålets kyliga
hållning till de nu särskilt högt
uppskruvade nationalkänslorna —. En
av Shaw’s engelska kommentatorer,
G. K. Chesterton, säger, att ett av
Shaw’s största fel, och en av de
viktigaste orsakerna till hans klagan
över bristande förståelse i samhället
varit och är, att han aldrig — firat
sin födelsedag. Chesterton menar
nu, att detta till synes obetydliga
drag på ett åskådligt sätt belyser
Shaw’s personlighet och karaktär.
Detta att dröja vid något förgånget,
att alltid återkomma till samma sak
en viss dag på året, att stanna och
göra överslag över ett redan
genomlevt förflutet, att i allmänhet fira
och apoteosera — detta har aldrig
varit förenligt med det rörliga och
alltid på framtidssynpunkter
inriktade Shaw\ska ingeniet. Han lever
så intensivt i nuet, är så
revolutionerande modern, att han aldrig
vill giva sig tid till att göra
återblickar eller dröja vid det som icke
längre ä r. Det tycks, som om denna
rastlösa ande aldrig ett ögonblick
kunde hämta andan, "framåt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
