Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 6, 1917
- Hedén, Erik: Frödingsarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
TIDÉN
(’ Vil j estark befallning’’ hos
Fröding), och den slutligen inträdda
freden.*
Kärnpunkten även i detta parti av
dikten är emellertid psykologisk.
Fröding har själv sagt ifrån vad
såväl folkhopen som vågorna
symbolisera: lidelsernas vilda kamp, hans
egna lidelsers naturligtvis. Han
skildrar här den brottning mellan
sin vilja och sina stolta men farliga
känslor, vilken han i annan
dikterisk form yppat exempelvis i
Nyköpings gästabud och Ghaselens
makt (i Recon v alescen tia)
— något som Böök i sin granskning
av sistnämnda bok ganska lyckligt
utrett,
*
Men om man alltså får vara
försiktig med att ur nämnda ställen i
Parken draga några slutsatser om
Frödings politiskt-sociala åskådning,
så kommer man dock ej ifrån att
det bakom dem skymtar en viss
själslig grundstämning och det en
aristokratisk. De äro vittnesbörden
om en tankefåra, som senare skulle
löpa djup och stark genom Frödings
diktning.
Fröding var av naturen både
demokrat och aristokrat. Han var
demokrat på grund av sin medkänsla,
sin ytterligt känsliga och
samvetsömma frihetskärlek, sitt
sanningskrav, i den mån detta kom i strid
med nedärvda samhällsformer och
* Prof. Svensson tror ej att Fröding
skrivit här ifrågavarande verser i Görlitz,
där det ej finns annat vattenfall än en
kvarndamm, utan å ett norskt sanatorium,
där han vistades hösten 1910, och i vars
närhet ett ganska berömt vattenfall
finnes. Den skildring Fröding givit av
fallet talar starkt för detta antagande.
Uttryck som att vågorna forsa "över
hällar" eller (i en här ovan ej citerad strof)
"sprängas av en klippa" passa ej alls på
en kvarndamms fall men särdeles väl på
en norsk älvs. Fröding talar ock
uttryckligen om "älven".
läror. Han var aristokrat på grund
av sin stolthet, sin
historiskt-ästeti-ska lynnesläggning och — i viss
mån — sin iver att göra rättvisa åt
alla håll. Under hans ungdom var
det demokratiska draget långt
övervägande. Dock är det märkligt att
dikten Vulkanisk grund från 1888,
där han i skarpa färger skildrar
överklassens själviska njutningsliv,
slutar med en fråga om, då trälarna
resa sig, kulturen skall dränkas ’ ’av
vilda barbarers ström". Ordet
"pö-bel", som förekommer i senast
citerade strofer ur Parken, uppdyker
ock i Clown Clopopisky (Nya
dikter), visserligen i ett helt annat
sammanhang, men dock som ett
vittnesbörd om att Fröding ingalunda
alltid såg med respekt på
folkmassan.
I Nya dikter framträda
överhuvud de demokratiska och
aristokratiska dragen sida vid sida,
genomtänkta och avvägda mot
varandra. Där återfinnes Den gamla
goda tiden, som jämte den tidigare
(först i Efterskörd avtryckta)
Smeden är det mest levande
vittnesbördet om Frödings medkänsla för
arbetarnas frigörelsekamp. I
historisk omklädnad framlyser samma,
motiv ur Bollspelet i Trianon. Det
aristokratiska idealet skymtar
däremot i en eller annan av de Bibliska
fantasierna, såsom — troligen
—-bakom Simsons vredesord om
filistéerna :
Litet är folket och smått är dess sinne,
dock är det stort i att pina och. stinga.
Framförallt hyllas emellertid i
Hosiannah den kommande
världsfrälsare som skall försona de båda
idealen, "frihetens konung och
kärlekens konung". Ur dikten Det är
fullbordat ljuder klagosången över
att den frälsare, som dog på
Golgatha, icke blev denne konung, utan
att i stället, som det heter,
"världen sjönk på nytt i slaveri".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:02 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1917/0178.html
