- Project Runeberg -  Tiden / Nionde årgången. 1917 /
184

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Esper, Karl: Smärtan som moralfaktor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Smärtan som moralfaktor.

För TIDEN av KARL ESPER.

En underlig paradox, denna: den
västerländska kulturen har i
oerhörd grad befrämjat och i oerhörd
grad bekämpat det jordiska
lidandet, smärtan.

Civilisationen har övervägande
varit rent intellektuell. Dess
framgångar ha vunnits på vetandets fält
och tankens. Men för det mänskliga
förståndets triumfer har känslan
fått istå tillbaka på ett fruktansvärt
sätt. Likväl har den moderna
kulturen gjort mera för att mildra och
övervinna smärtan, den fysiska
såväl som den andliga, än någon
föregående mänsklig utvecklingsepok
förmått.

Ett stegrat fysiskt och psykiskt
lidande följer alltjämt i kulturens
spår. Dess spridning över hela
jorden betyder, som Lafcadio Hearn
träffande anmärkt, en
oemotståndlig och omätlig översvämning av
världssmärta.

’Redan under ’ ’fredliga’’
förhållanden, d. v. s. under frånvaron av
blodiga krig, skulle civilisationens
snalbba frammarsch till ökad
fullkomning och makt ha dragit med
sig ett elände av ofattbar vidd.
Men under det vetenskapligt
bedrivna och oerhört förhärjande
kriget rycker den allmänna
världsnöden fram med jättesprång över hela
vår planet.

Den västerländska kulturen är
beräknande och kall. Intellektuellt,
mekaniskt och materiellt har den
lyft oss upp till en oanad höjd, vars
toppunkt ännu ej ’synes vara nådd.
Mellan vildens ståndpunkt och vår
är ett svalg befäst, när det rörer
vårt timliga och förnuftsenliga liv.

Men blir det fråga om vår moral, är
ej klyftan så djup. Vår etik, vår
känsla har ej orkat följa förståndet
på dess hissnande himmelsflykt. Ja,
i vissa fall och särskilt när det
gäller handlingar som detta förfärliga
krig har moralen, har känslan
sjunkit långt under det primitiva
stadiets nivå. Vi ha en raffinerad
kultur, som står beundransvärt högt;
men vi ha ock ett raffinerat barbari.
Silket är värre än djurens och
vildarnas därför att det tar den
fulländade teknikens hjälpmedel i sin
tjänst.

Vår kultur har skänkt oss konst
och poesi, lärdom och vett; den har
förlänat oss nyttigheter och
rikedomar, varom vi aldrig förr kunde ha
drömt. Men den har också skänkt
oss något, vars blotta namn är i
stånd att väcka olustförnimmelser
och skräck: en gigantisk,
offerslu-kande militarism och en visserligen
värdeskapande och rationell, men
förfulande och själsmördande
industrialism. Maskinkulturen har
underlättat, men också förarmat vårt
liv. Den har minskat vår möda och
gjort tillvaron bekvämare, men
också oroligare, mera hetsad,
fattigare på andligt innehåll, lugn,
stämning och poesi. Våra muskler ha
sparats, men på nervernas
bekostnad. Våra nycker ha villfarits, men
på ett sätt, som irriterar, plågar och
uttråkar oss. Vi ha en
storstads-lyx, överdriven ända till
vräkighet, och där prakten står i
skriande motsättning till armodet i
gränd- och utkantshusen; men vi
börja sky städerna för deras stelhets
och hårdhets, trängsels, bullers och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:02 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1917/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free