Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Esper, Karl: Smärtan som moralfaktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL ESPER: SMÄRTAN SOM MORALFAKTOR.
185
livsfarlighets skull. Vi ’ha ett
kla’ss-och kastväsen, som ståtar med
rangens, bördens och titlarnas attribut,
men som splittrar och uppriver vårt
samhälleliga liv; en mynthungrig
plutokrati, egoistisk till stupiditet,
som synes blottad pä varje känsla av
rättfärdighet och solidaritet. Och
fortfarande ha vi en kraftdyrkande
massa av mlän, för vilka det brutala
våldet under krigets form ter sig
som ett glorieomstrålat åldrigt, men
alltjämt livskraftigt nytt, skönt och
eftersträvansvärt ideal. Vår kultur
är med ett ord en besynnerlig
blandning av det högsta och lägsta, som
i mänskligt tanke- och handlingsliv
tagit sig form och gestalt.
Och vilken norm ligger nu till
grund för de moraliska
föreställningarna och sedereglerna inom en så
beskaffad kulturvärld? Det vill
synas, som om där icke funnes någon
norm. Religionens bud äro vaga
och oklara och deras eggande
inflytande på människornas tänkesätt
och handlingar tyckes spela en
mycket underordnad roll. Över det
kristliga kärleksbudet sätter sig
egoismen pockande och suveränt;
över de mosaiska föreskrifterna, i
sig själva av tvivelaktigt
moraliskt värde, reser sig vanans,
klassin¾tinktens, förvärvsbegärets
och njutningslystnadens
betvingande makt. Den rena ondskan,
illviljan och grymheten höjer
alltsomoftast sitt huvud, triumferande och
fräckt. Var ha vi moralens kärna
och grund? Det filosofiska
pliktmotivet, Kants kategoriska
imperativ? Vem följer detta; vem söker
ej förvränga och misstolka den
individuella pliktkänslan såsom en
skyldighet att underordna sig
statens krav, även där de m¾st ¾rutalt
stöta den enskildes
sedlighetsuppfattning för pannan! Sannerligen,
det förefaller som om på (mioralens
område också gäller den satsen, att
allting flyter. Och naturligtvis ha
vi att räkna med en utveckling även
här, allt ifrån den stund människan
höjde sig över djurstadiet, ehuru
den icke synes hålla jämna steg med
förnuftets och tankens. Men i
grunden är det ju med en känsla av
otrygghet och förfäran, man offrar
åt den föreställningen, att moralen
innerst skulle sakna en fast
stödjepunkt, ty till vilka
sedliga avgrunder kan den ej då under
nedgångsperioder föra oss? Dock
har man långt ifrån ställt sig
främmande för en sådan tankegång.
En Wallace frånkänner
civilisationen någon moralisk lyftning
och håller före, att massan av
kulturfolken ifråga om social
etik knappast har de
grundläggande begrepp, vilden visat sig
ha. Och en Hägerström hävdar att
vi icke ha någon måttstock för
avgörandet, huruvida en moralisk
föreställning är riktig eller ej. När man
kommer in på frågan om vad som
bör ske, sakna begreppen sanning
och falskhet sin tillämpning. Etiken
har därföre icke alls att värdera,
utan endast konstatera hur
människorna faktiskt brukat
värdesätta. Alltså gäller för det
moraliska handlandet intet fastslaget
religiöst eller filosofiskt bud, utan
blott en slags praktisk kutym, en
vädjan till s e n s c o m m u n, som
avgör vad som är rätt eller orätt.
Och dock finnes det en
ofrånkomlig och bärande grund. Det
märkliga är just, att den moderna
kulturen, soim eljest ställt sig så
indifferent till en fördjupad
moralisk livs’syn och mera förvärrat än
lindrat det mänskliga eländet, med
en förvånande skärpa och kraft
huggit in just på den punkt,
smärtan som moralfaktor utgör. Om
på det etiska området den
västerländska kulturen skulle stämplas
som helt och hållet negativ, ett är
dock säkert, att den i den
målmedvetna och positiva kampen emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
