Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Esper, Karl: Smärtan som moralfaktor - Langenfelt, Gösta: Den litterära Nobelinstitutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligiöst indifferente körkarlen i
Sverge är mildare mot sin häst än
hans troende katolska kollega i
Italien eller Spanien. Djurvännens
förvåning över hästplågeriet i det
av mänsklighetsidéer genomsyrade,
livliga och lättrörda Frankrike,
i motsats till det flegmatiska
och kalla England, är känd och
vittnad. Och eget är ju, att det
är i det militariserade och
makt-dyrkande Tyskland, som denna
fördjupade syn på smärtans problem,
genom de stora pessimistiska
filosoferna, främst Schopenhauer,
öster-ifrån trängt in i och befruktat
västerländskt tänkesätt. Ingen har
som Schopenhauer i europeisk
filosofi hävdat medlidandets bud.
När smärtan som moralfaktor
blivit tillfullo känd och aktad, då,
men först då, skall kriget bli en
omöjlighet. Till dess hjälpa inga
religiösa föreställningar, inga teorier
om rätt och orätt, inga demokratiska
pliktbud, vilka annulleras i det
ögonblick brandfacklan kastas ut.
Endast en filosofisk fördjupning, som
låter människorna inse, att den
primitivt elementära värderingen av
smärtan som utslagsgivande
handlingsnorm ännu, men i vidare
omfattning och även på det andliga
området, gäller som grundläggande
moralprincip, skall förmå lyfta och
rena den västerländska kulturens
bristfälliga etik. Men dessförinnan,
och det torde dröja än länge, skall
jämsides med den moderna
civilisationens tekniska och vetenskapliga
framryckning och krigets
eländesström en våg av världssmärta skölja
över vår jord.
Den litterära Nobelinstitutionen.*
För TIDEN av GÖSTA LANGENFELT.
KARL ESPER: SMÄRTAN SOM MORALFAKTOR.
Jag har alltid förvånats över de
utbrott av missräkning och
ogillande, som stadigt återkomma, då
Svenska akademien meddelar sin eller
sina pristagare för det senaste året.
Trots alla de felgrepp och skadliga
åtgärder, som denna akademi
tillåter sig, tycks förtroendet för den i
alla fall ej minskas. Låt oss tänka
först på invalen, rekryteringen.
Genom en nådig kunglig vilja har
antalet odödliga inskränkts till
aderton. Det låge då makt uppå att
med denna cirkel införliva de
bästa litterära namnen i landet.
Till litterära skulle då ej blott
föras de skönlitterära, belletristiska
författarna, utan även skickliga
* Namnet Nobel uttalas Nåbéll.
översättare och vetenskapsmän, som
sysslade med litteraturhistoria och
de nordiska språken. Hur har nu
skett? I stället för att vid
upp-ståndna ledigheter invälja ens
författare, nöjer akademien sig med
att upptaga sådana män, som
juristen, president Afzelius (1907),
teologerna biskop Billing (1900) och
professor Rudin (1896),
universitetsbibliotekarien Annerstedt (1901),
anatomen Retzius (1901), statsrådet
v. Ehrenheim (1897), historikern
professor Hjärne (1903), envoyén i
Rom baron Bildt (1901) och sist
men icke minst upptäcktsresanden
doktor Sven Hedin (1913). Många,
eller de flesta, av dem äro
välmeri-terade män, men inte precis för
odödlighet i Svenska akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
