Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 7-8, 1917
- Möller, Gustav: Stockholmskonferensens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV MÖLLER: STOCKHOLMSKONFERENSENS PROBLEM. 197
grund av undertryckta folks krav på
nationell frihet. Ty bildandet av ett
sådant förbund får under inga
omständigheter innebära att alla
världens makter garantera ett slags
evigt status quo av de förhållanden,
som ett fredsslut nu skapar. Det
skulle för övrigt vara en oförlåtlig
dumhet, ty det skulle i tidernas
fullbordan blott medföra en våldsam
sprängning igen av det sålunda
fastlåsta tillståndet.
*
Bland de frågor, som en
socialistisk internationell fredskongress
måste skjuta i förgrunden jämte de
nationella, är
avrustningsfrå-g a n den viktigaste.
Så vitt undertecknad kan förstå
tjänar det vid avrustningsfrågans
upptagande icke mycket till att gå
fram på kompromissens väg. En
successiv avskrivning av
militärväsendet eller, som man torde mena, då
man ifrågasätter rustningarnas
minskande, nedskrivning till en viss
nivå av alla länders militära styrka
utgör ingen lösning. Jag
fruktar att icke heller den Jaurèska
milishären, om den genomföres i alla
länder, utgör en lösning. Ha de
olika länderna militär makt, i vilken
form det vara må, till sitt
förfogande, så kan en chauvinistisk agitation
alltid väcka misstro gentemot
grannen. Jag är icke säker på att ens en
sant demokratisk styrelse i alla
länder skulle helt kunna utrota den
inbördes misstron mellan
beväpna-d e länder.
Om vi förutsätta en
överenskommelse om en successiv minskning och
nedskrivning till en viss nivå —
vilken proportion skall det då få
förefinnas mellan de olika ländernas
arméstyrkor? Var finna en norm?
Befolkningstalet? Skall Frankrike
finna sig i att Tyskland får hålla en
nära dubbelt så stor armé som det
självt? Skulle icke ett litet land
snarare ur skyddets synpunkt ha
rätt till en större armé än ett
folkrikt land? Blir det överhuvud
möjligt att åstadkomma enighet i så
delikata spörsmål ? Och om sådan
enighet kunde nås under trycket av de
av kriget framkallade
oemotståndliga folkkraven på minskade
militärbördor, kunde då den enigheten bli
annat än tillfällig — räcka längre
än intrycket av kriget stod
levande för människorna?
Skola i de olika länderna, som
förbundit sig att hålla endast en viss
begränsad militär styrka, sådana
uppfinningar, som avse att göra
försvarsväsendet mera effektivt än
förut få utnyttjas ? Frågan är fullt
allvarlig, ty varje militärteknisikt
framsteg i ett land stör
jämviktsläget.
Det torde visa sig, då man tränger
frågan närmare in på livet, att en
överenskommelse om avrustning,
som skall ske successivt eller stanna
vid en viss nivå, knappast är möjlig
och i varje fall saknar verkligt
allvarlig betydelse. Följaktligen måste
man gå radikalt tillväga, om man
skall uppnå de avsedda resultaten.
Intet enskilt land bör tillåtas att
hålla någon militärstyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:02 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1917/0201.html
