Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Dalgren, Lars: En studie i svensk parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS DALGREN: EN STUDIE I SVENSK PARLAMENTARISM.
201
gen sammansättningen av såväl
riksdag som konselj, de långa
mellanrummen mellan riksdagarna,
förbudet för ministrarna att, om de ej
själva voro riksdagsmän, uppträda i
riksdagen o. s. v.
Det första skedet i denna
utveckling har helt nyss varit föremål för
vetenskaplig behandling i ett arbete
av doktor Ivar Andersson, betitlat:
y ’Oppositionen och
ministeransvarigheten, parlamentariska strömningar
i svensk politik 1809—1840".
Utgångspunkten för utvecklingen
.av parlamentarismen i Sverge är
regeringsformens bestämmelser om
statsråds ansvarighet. Genom att
konstitutionsutskottet (således en
del av riksdagen) kan förordna om
ett statsråds ställande inför riksrätt
och riksdagen anmoda konungen att
avlägsna den eller den rådgivaren,
som ej äger riksdagens förtroende,
var tydligen en väg öppnad för
riksdagen att få bestämmande över
statsrådets sammansättning. Det
dröjde emellertid ganska länge,
innan riksdagen kom underfund med,
vilken makt den hade genom dessa
bestämmelser. Till en början var det
snarast konstitutionsutskottet, som
på grundval av sin
protokollsgransk-aing gav statsråden decharge. Några
anmärkningar förekommo ej, och
när betänkandet föredrogs i stånden,
skedde det utan diskussion. Detta
sammanhänger naturligtvis med
frånvaron överhuvud av opposition
•not regeringen under det nya
statsskickets första tid. Det är först från
och med 1815 års riksdag, som
förhållandet blir ett annat. Då väckes
för första gång fråga om tillämpning
av regeringsformens § 107, men
konstitutionsutskottet avslog
anmärk-ningsyrkandet och tillgrep i stället
den lindrigare utvägen att hos
stånden framställa en anmälan om vad
saken gällde och förslag, att
ständerna skulle skriva till k. m:t och an-
hålla om annat förfarande för
framtiden. Detta förslag bifölls. Vid
denna riksdag opponerades också
mot konstitutionsutskottets sätt att.
sköta dechargefrågan och
framställdes, också för första gången,
anmärkning av enskild riksdagsman
enligt § 29 riksdagsordningen.
Vidare opponerades mot utskottets
beslut att vägra enskilda medlemmar
att reservationsvis framföra sina
anmärkningar.
Den opposition, som således fanns,.,
var dock ännu av ganska ofarligt
slag. Ännu fanns intet enhetligt
oppositionsparti, utan det var mer
enskilda missnöjda, som gingo i
elden var för sig. Man levde ännu i
de "menlösa tiderna", då
oppositionens ärelystnad ännu ej sträckte sig*
till tanken på att kunna störta
konungens rådgivare, utan man var
nöjd om man kunde genom sina
anmärkningar hindra "framtida
uraktlåtenhet". Man har sagt, att
oppositionen fattade sin uppgift mer
pedagogiskt än politiskt. Regering
och opposition fattades ej som
fientliga makter, utan målet var en ’
’täv-lan i upplysning och patriotism’**
dem emellan; oppositionen skulle
vara "ädel", som ordet löd, och
genom kritik förekomma fel, ej se
som sin uppgift att bestraffa redan
begångna. Den mest framstående
representanten för denna
tidigare-opposition är den bekante F. B. von
Schwerin, prost i Sala och
gemenligen kallad "riksprosten".
Åtskilligt skarpare blev tonen vid
1817—1818 års riksdag, delvis
kanske beroende på att vid denna
riksdag den bekante C. H. Ankarsvärd
började framträda som en av
oppositionens chefer.
Konstitutionsutskottet föranstaltade för första gången
om riksrättsåtal mot ett av
statsråden, amiralen Rudolf Cederström,
och denne blev t. o. m. dömd till
skadestånd, men räddades därigenom»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
