Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Dalgren, Lars: En studie i svensk parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
TIDEN
att tvenne av domstolens medlemmar
förmåddes att ändra sina vota vid
justeringen.
Vidare påtalades inom utskottet
statsrådens ofta konstaterade
uraktlåtenhet att yttra egen mening till
protokollet. Intressant är att se, att
detta förbindes med ett tydligt
misstroende mot den just vid denna tid
(1816) i bruk komna
statsrådsberedningen. Man talar just från
oppositionshåll om en "statsrådskonferens
"utan konstitutionell egenskap och
även utan protokoll’ ’. Man har
tydligen ej alls insett, att just i denna
inrättning kunde ligga ett frö till
ministerstyrelse och parlamentarism.
I själva verket är det först från
1820-talet, som vi i Sverge få en
opposition med medvetna krav på
parlamentariska formers tillämpning i
statsstyrelsen. Det är tidningen
Argus, utgiven av den lärde
magister Johan Johansson, som är
’ ’den moderna parlamentarismens
pioniär’’ i vårt land. Johan
Johansson anser monarken moraliskt
förpliktad att följa sina ministrars
råd och finner det otänkbart, att
han skulle vilja behålla rådgivare,
mot vilka riksdagen uttalat
misstroende. Riksdagen har i nödfall
makt att framtvinga olämpliga
rådgivares avskedstagande. Det
kraftigaste medlet härvidlag är
budgetsvägran, som nu väl för
första gången anbefalles 1 Sverge.
En annan förkämpe för de nya
idéerna var tidningen Stockholms
Courir, utgiven av tvenne bröder
Theorell, men under det Johan
Johansson hämtade sina
parlamentariska ideal från England, var det den
franska liberalismen, representerad
framförallt av Benjamin Constant,
som var Stockholmskurirens
auktoritet.
Denna begynnande
parlamentariska idébildning bidrar givetvis att
stärka oppositionen, vilket i före-
ning med regeringens alltmer
tilltagande reaktionära karaktär (Karl
Johans parlamentariska uppfattning
uttryckte han i slagordet:
Opposition är konspiration), gör att det
är ett nytt skede, vsom kan anses ta
sin början, då 1823 års riksdag
sammanträdde.
Där företogs genast en
stormlöpning mot statsrådet med § 107 som
vapen; en enda medlem av adeln
framställde på en gång ej mindre än
27 anmärkningsanledningar.
Konstitutionsutskottet, där regeringen
alltjämt hade en pålitlig
majoritet,-avlivade naturligtvis det långt
övervägande antalet av dessa, och när
dechargebetänkandet inkom, upptog
det endast fyra anmälningar enligt
§ 107 mot statsråd och dessutom
anmärkningar mot tre statssekreterare.
I ett fall anbefalldes riksrättsåtal
enligt § 106, ehuru
konstitutionsutskottet uttalar som sin mening, att
denna § sannolikt vore bestämd
"mindre att tillämpas än att varna’’;
domen blev frikännande. En av
oppositionsmännen i utskottet hade sökt
få reservationsvis framföra sina
anmärkningar, men enligt dittills följd
praxis, fingo ej reservationer åtfölja
betänkandet, utan stannade i
utskottets protokoll. Dechargedebatten
blev synnerligen häftig, men
oppositionen vann ingenting annat än att
den fick tillfälle till en amper kritik
av regeringssystemet. Särskilt
anmärkte den på statsrådens passivitet
gentemot konungen, men fick till
svar av Baltzar von Platen, att
"man verkar icke lika lätt på den
hjälten, som slog Europas förste
krigare vid Dennewitz och vid Salens
stränder till jorden, som på den
konung, vars namnstämpel sattes
under besluten, när så erfordrades".
Som resultat av riksdagen hade
oppositionen en nyförvärvad insikt
om det resultatlösa i anmärkningar
enligt § 107. Vid 1828—30 års riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
