Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Dalgren, Lars: En studie i svensk parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS DALGREN: EN STUDIE I SVENSK PARLAMENTARISM.
203
dag höres därför från mer än ett håll
förslag att "snörpa på pungen",
d. v. s. endast bevilja vad staten
behövde för att "vegetera", men för
övrigt i största utsträckning votera
ned regeringens anslagsäskanden.
Emellertid låg oppositionen alltjämt
under, isynnerhet som dessa
skarpare medel ej kunde omfattas av alla
^ns inom dess egna led. Så växer den
tanken fram, att det är omöjligt
•överhuvudtaget med dåvarande
representationsskick att effektivt
utöva någon kontroll på riksstyrelsen.
Ankarsvärd nedlade sitt
riksdagsmandat, och 1830 utkommer hans
och Richerts förslag till
representationens ombildning, vilket problem
under den följande tiden alltmer
träder i förgrunden. Även den
begynnande diskussionen om en
förändring av statsrådets sammansättning,
vilken resulterade i
departemental-reformen, kan betraktas som ett led
i kampen för parlamentarism, då
den ju avsåg att skapa en av
förutsättningarna därför, en stark
ministär.
1830-talets opposition skiljer sig
från den föregående tidens
därige-jiom att den ej längre uppbäres
förnämligast av adeln utan tvärtom av
borgare och bönder.
Julirevolutionens inverkningar visa sig i den
tilltagande bitterhet, varmed striden
föres. Anslagsvägran framföres
alltmer som det lämpligaste
påtryckningsmedlet. Under sådana
förhållanden blev det betydelsefullt, att
oppositionen vid 1834—35 års
riksdag fick majoritet i statsutskottet
Eegeringen led en hel rad nederlag
vid voteringarna om anslag, särskilt
till försvarsväsendet. Någon synlig
följd i form av ministerkris e. d.
visade sig emellertid ej. I själva
verket var oppositionen också
mycket söndrad, då det gällde, hur den
skulle ställa sig, om en dylik kris
inträdde. En del av de moderata
elementen inom densamma, som
misstänktes för lust till
"guldbyxorna", sågs med mycket sneda
blickar av de radikala. En följd av
oppositionens nya taktik var att
de-chargefrågan vid denna riksdag
spelade en underordnad roll. Endast
ett jämförelsevis ringa antal
anmärkningar framställdes.
Resultatet av riksdagen blev emellertid ej
lysande för oppositionen;
regeringen tog sina nederlag med sinnesro
och satt kvar.
1840 års riksdag är som bekant
oppositionsriksdagen par Préférence
under Karl Johans regering.
Oppositionen hade bestämd övervikt i
borgare- och bondestånden; inom
prästeståndet hängde det på ett par
röster och även hos adeln var
ställningen osäker. I medvetande av sin
styrka tycks oppositionen ha
förlorat sin tidigare ringaktning för §
107, som vid denna riksdag kommer
till en användning som vare sig förr
eller senare. I en del landsändar
skedde t. o. m. riksdagsmannavalen
efter frågeställningen: för eller mot
107 :an. Dock agiterades dessutom
alltjämt för anslags vägran som
bättre vapen; så av den bekante
kapten Lindeberg och Crusenstolpe.
Oppositionen segrade vid
utskottsvalen, och Ankarsvärd blev
konstitutionsutskottets ordförande. Detta
medförde en ministerkris, i det hela
statsrådet begärde sitt avsked.
Konungen beviljade visserligen detta
endast åt den gamle
justitiestatsministern Mattias Rosenblad, men i det
skedda såg emellertid oppositionen
ett medgivande åt sina idéer. Det
var i själva verket också första
gången en demissionsansökan av
statsråden själva motiverades med
bristande överensstämmelse mellan dem
och riksdagens majoritet. Som ett
om än obetydligt tillmötesgående
betraktades det också, att
Rosenblads efterträdare blev greve Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
