Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Adler, Max: 1914 års idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAX ADLER: 1914 ÅRS IDÉER.
277
egentligen icke är annat än ett
lovprisande av avhållsamhet från all
politisk anda och karaktär.
Vi överlåta denna slags absolutism
åt dem som känna sig alltför sjuka
för att fördraga friheten. För oss är
ordningen, som vi förstå den, ingen
motsats till friheten och lika så litet
dess ekvator. Den kan överhuvud
icke skiljas från friheten, emedan
den är frihetens egen uppenbarelse
och eget verk. Vi kunna endast
bruka en sådan ordning som stiftats
av vår frihet, som är vår ordning.
Denna ordning står emellertid icke
— som just det närvarande bevisar
— att finna i ett imperialistiskt
krigs skyttegravar utan endast på
det kapitalistiska samhällets grav.
När Kjellén vidare säger: "Efter
ordning ha vi hungrat och törstat i
våra upplösta samhällen, och själar,
hungrat och törstat som männen
från 1789 i sitt läge efter frihet", så
bör först den frågan besvaras, vilka
dessa "vi" äro, för att därav kunna
bedöma, vad för slags ordning det
är som varit så efterlängtad. Är det
dessa "vi" som nu stilla sin
själatörst efter ordning i det blod, som
flyter från skyttegravarna? Eller
är det de andra "vi", som
visserligen hela den gångna tiden
försmäktat under den kapitalistiska världens
skriande och våldförande oordning,
vi som ännu hungra efter en ny
tingens ordning i det samhälle, vars
sammanstörtande i ett världskrigs
vansinne som höjdpunkten av
desorganisation vi förutsagt, men som vi
likväl ensamma motarbetat med de
socialistiska idéerna frihet,
organisation och proletariatets
internatio-nalitet?
Vi kunna fatta oss kortare ifråga
om de bägge andra idéerna från
1789, då också Kjellén icke har
stort mer att säga om dem eller
egentligen mot dem. För honom är
jämlikhetens idé, liksom
frihetens, endast en negation,
uteslutande en reaktion mot en för länge
sedan försvunnen tids privilegier
och fjättrar. Vern kan bestrida att
den även så uppfattad är ett gott?
Men, anser Kjelléns djupare
trängande filosofiska kritik, frågan är
"om jämlikheten i och för sig är
ett gott och en sanning". (S. 35.)
Att börja med är det påfallande,
att de jämlikheten hotande
privilegierna för Kjellén helt och hållet
tillhöra en försvunnen tid. Han vet
alltså uppenbarligen ingenting om
egendomens företräden, som icke
endast genom den privata och
allmänna rättens talrika bestämmelser
äro lagligen skyddade utan även
utan en dylik legalisering icke
kunna utplånas ur samhälleliga
inrättningar och fakta i vårt på
klassmotsatser vilande samhälle. Måste man
verkligen alltjämt erinra om att
även den strängaste likhet inför
lagen — om den existerade — är blott
och bart en floskel i en
samhällsordning, som gör den ene till ägare,
den andre till egendom slös, som ej
ger den senare den ekonomiska
oavhängighet, utan vilken ingen likhet
inför lagen är möjlig!
Jämlikhetens idé från 1789 var icke falsk
därför att den strävade till
avlägsnandet av alla politiska skrankor,
ett mål som ej ännu är uppnått i
— låt oss säga Mellaneuropa. Dess
brist var att den ännu icke kunde
höja <sig över den blott och bart
politiska emancipationens synpunkt
och fortskrida till programmet för
en ekonomisk och social
emancipation, som genom skapande ej blott
av lika rätt utan också av lika
existensvillkor för alla kunde göra
den politiska och sociala
jämlikheten till verklighet.
Detta Kjelléns märkliga
förbiseende sammanhänger därmed, att han
— som så många andra borgerliga
lärda — saknar synpunkten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
