Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Möller, Gustav: Ministersocialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV MÖLLER: MINlSTERSOCfALISMEN.
329
falla en sådan underhandling för
åvägabringande av enighet för ett gemensamt
uppträdande i klar vänsterriktning.
3) Däremot ha inga sådana skäl blivit
anförda som kongressen kan godkänna för
att giva sitt bifall till partiets samverkan
för bildande av en
liberal-socialdemokratisk ministär, lika litet som kongressen
kan förorda en socialdemokratisk
regering under de parlamentariska och andra
maktförhållanden, som arbetareklassen för
närvarande har möjlighet att utveckla.
Lindhagens förslag utmönstrades
i en förberedande votering och
huvudstriden stod mellan Rydéns och
Björklunds förslag. Det förra
erhöll 90 röster och det senare 58.
Partikongressen hade alltså med en
betydande majoritet beslutit taga
steget att acceptera
ministersocialismen — för övrigt den enda logiska
linjen i kampen för det
demokratiska systemets seger, såvida man
tänkte sig denna kamp förd med
parlamentariska metoder.
Revolutioner äro en annan sak.
Med beslutet på 1914 års kongress
rar isen bruten.
V.
Det inre-politiska läget 1917.
Den svenska socialdemokratin
befann sig efter septembervalen i ett
läge utan motsvarighet i
socialismens historia. Den hade en
hjärte-sak att genomföra:
demokratiseringen, men ensamt kunde den ej föra
författningens reformering i hamn.
Om partiet ville skaffa sig de
starkaste garantier, som läget
överhuvud kunde bjuda för att betrygga
en sådan demokratisering, att en
resonlig plattform för det fortsatta
arbetet kunde skapas, hade par-
tiet nämligen ingen annan väg att
gå än just den, som
Interna-tionalen gjort sig så stor möda att
stänga för socialdemokratin.
Ty låt oss säga att partiet valt
endera av de två andra vägar, som
möjligen stodo till buds, vad hade
följden då blivit?
Den ena vägen var att icke alls
yrka på en vänsterministär.
Den andra vägen var att yrka pTi
en socialdemokratisk ministär.
Det närmast synliga resultatet av
den förstnämnda vägen hade
tydligen blivit att Swartz—Lindmans
ministär suttit kvar vid
regeringsmakten. I princip hade
det betytt att man överlämna^
at konungens fria val att ta till
regering vem han behagade. Det vill
med andra ord säga att man avstått
från att hävda
parlamenta-r i s m e n s system. Man hade
erkänt riksdagens inkompetens att
bilda grundval för en regering och
bestämma regeringens utseende.
Eftersom vi icke ännu kunna leva
utan regering, så hade konungen fått
utse sina rådgivare efter sitt fria
skön. Socialdemokratin hade genom
en sådan taktik uppenbarligen
stärkt den personliga kungamakten*
inflytande och auktoritet. Vi, som
icke vilja, enligt våra allmänna
principer icke kunna erkänna såsom
berättigad någon makt över
riksdagens andra kammare, vi hade
ställt andra kammaren i skräp vrån
och medgivit att
regeringsbildningen måste vara en akt av kunglig
nåd (icke bara teoretiskt utan’även
praktiskt)’ och regeringen uteslután-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
