Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Backlund, Sven: Bolsjevismens faror och misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblicket för en hastig omvälvning av
samhällsförhållandena. Det är på
folkmassornas desperation Lenin
bygger hela sin maktställning. Detta
har han själv öppet erkänt. I den
ryska bolsjeviktidningen
Rabotsji Putj skriver han den 3
november, alltså endast några dagar
före den senaste revolutionen:
För en resning fordras — — — en
medveten, fast och oböjlig beslutsamhet hos
de upplysta att hålla ut i striden intill det
sista — detta å ena sidan. Å andra
sidan måste det finnas en koncentrerat
förtvivlad stämning hos breda
massor, som känna, att ingenting kan
räddas med halvmesyrer, att någon
”påtryckning” kan det icke vara tal om, att de
hungrande skola tillintetgöra och i anarki
förstöra allt, om icke bolsjevikerna
övertaga ledningen i den avgörande kampen.
Lenin tror icke själv, att det nya
riket skall komma som ett brev på
posten, så snart han med sitt
trollspö vidrört det gamla samhället.
Och om han ett ögonblick trott det,
så torde vid det här laget de
strejkande ämbetsmännen och
fabriksledarna ha övertygat honom och
världen om motsatsen. En period av
kamp och arbete under dessa de
”upplystes” diktatur måste alltså
föregå det socialistiska samhällets
införande. Men under tiden måste
ettdera av följande två ting inträffa:
antingen fortfar massornas
koncentrerat förtvivlade stämning eller
också upphör den så småningom.
Fortfar den, vad skall då kunna hindra,
att den på nytt vänder sig mot ”det
bestående” och nu i en stormvind
sopar undan de ”upplystes”
diktatur, som så litet kunde hjälpa.
Upphör den, ja då mister Lenin — det
har han ju själv medgivit —
grundvalen för hela sin
maktställning;[1] han har ingen
möjlighet att längre fortsätta sin
revolutionära kamp för de nuvarande
samhällsförhållandenas omstörtning.
Det abnorma sinnestillståndet hos
folkmassorna är passerat och den
konservativa insikten tar ut sin rätt
— och säkerligen något mera.
Därför är bolsjevismen en
absurditet. Det är en grotesk avspegling
av tsarismen. De upplystes diktatur
— vad är det annat än den
”upplysta depotismens” i modern
förklädnad. Messiasdyrkan som
Messiasdyrkan! Medan demokratins
huvudgrundsats är att de förtrycktas
befrielse skall vara ”deras eget
verk”; med andra ord: att
kulturståndpunkten och
målmedvetenheten hos mannen i ledet är det
avgörande i samhällsutvecklingen.
En revolution kan vara nödvändig
för att bryta stelnade former, som
överlevat sig själva. Den kan
utföras av en minoritet, om den har ett
klart och bestämt mål, som
eftersträvas av en överväldigande
majoritet hos befolkningen. Men en
revolution innebär i sig själv intet
nyskapande, den är en formalitet, en
utlösning av krafter, som redan
mognat. Men för det positiva
mänskliga framsteget behöves endast tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
