Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Raspatriotismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. F. NICOLAI: RASPATRIOTISMEN.
343
skan är värdefullare än deii av
uppblandad ras.
Ifråga om hunden, i mindre mån
även i fråga om andra husdjur, är
denna värdering begriplig;
människan har ju av den ursprungliga
hundrasen frambringat vad hon
behövde eller tyckte om. Sålunda
uppdrog hon en liten och lång ras
med krökta för grävning ägnade
ben, modig, kraftig och rovgirig —
taxen, som hon begagnade till jakt
på djur som bebodde jordhålor.
Hon uppdrog en annan ras, som var
stor och stark med långa ben —
vinthunden, som jagade hararna åt
henne, och likaså har hon uppdragit
vaksamma spetsar, rapphönshundar
med fin näsa, på mannen dresserade
doggar och människoräddande S:t
Bernhards-hundar.
Var och en av dessa raser har
numera alldeles bestämda egenskaper,
medan de andra äro förkrympta; så
kan vinthunden icke lukta och
doggarna äro ilskna. Kort sagt,
biologiskt ha dessa hundar av
ren ras icke särdeles
gynnsamma anlag, men’ människan vill
nu en gång hava dem sådana
och därför synas henne korsningar,
hos vilka den enskilde hundens
specialitet naturligtvis är utsuddad,
såsom mindrevärdiga. Men att dessa
rena rashundar ur rent biologisk
synpunkt äro mindrevärdiga
framgår redan därav, att just de högst
förädlade mestadels åter dö ut
tämligen snabbt; så ha S:t
Bernhards-¾undarna upplevat blott fyra
generationer, och rena mopsar finns det
icke längre, men därför uppkomma
-åter oavbrutet nya "rena" raser.
Anmärkningsvärt är det i varje
fall att polishundarna, som enligt
sin uppgift måste vara
"mångkunniga", icke kallas rasrena.
Rena raser kunna emellertid blott
"behövas där det handlar om
specialsyften och då det blott är hunden,
som användes till så mångahanda,
hans natur egentligen ganska
främmande syften, så har begreppet ren
ras värde och betydelse förnämligast
ifråga om hundar.
Hos alla andra husdjur (hästar,
kor, getter, svin o. s. v.) är just den
artificiella korsningen,
förädlingen som avlaren säger, huvudsaken.
Och även då man i det hela odlar
en någorlunda ren ras, måste man
tid efter annan uppfriska blodet.
Endast de till sport (resp. i
praktiskt avseende huvudsakligen just
i och för den fortsatta förädlingen)
hållna kapplöpningshästarna och
några duvoraser utgöra undantag
— men till arbetshäst är bara
halvblodet användbart. I övrigt har
just den tyska hästodlingen fått
dyrt betala att den — uppmuntrad
därtill av Bruce Low — en
lång tid endast köpt efter stamtavla.
Ävenså måste man betänka, att det
engelska fullblodet har varit känt i
högst 200 år och alltså ännu är
relativt ungt.
I djurriket finna vi alltså
knappast stöd för den satsen att folken
av ren ras äro att föredraga och
bland människorna kunna vi alldeles
intet stöd finna därför, emedan det
här — kanske frånsett några
mycket lågt stående folk — överhuvud
inga rena raser finnas. Åtminstone
i Europa bilda alla nationer ett
"f o 1 k k a o s" och den som icke
ser mänsklighetens krona i judarna
skulle icke uppställa så dåraktiga
satser.
Men även om man sade: gott,
folken ha en gkag uppstått genom
blandning, men nu bilda sig under
tidernas lopp just ur dessa
korsningar en enhetlig ras, och dessa gamla
raser äro värdefullare än de unga
blandningarna, så motsvarar detta
icke fakta. Tvärtom, det är en
märkvärdig företeelse, att alla
folk, som blivit stora, i sina sagor
berätta att de ha kommit in i sitt
nuvarande land såsom erövrare, vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
