Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 11-12, 1917
- Möller, Gustav: Bolsjevikerna — deras fredsprogram och fredsmöjligheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom ryska rikets nuvarande
gränser 143 nationaliteter.[1]
För Englands del skulle
programmets genomförande med all
sannolikhet betyda förlusten av Indien och
Egypten, ty en allmän omröstning
där skulle förmodligen ge majoritet
åt kravet på full frihet för dessa
båda riken. Och att både i Indien och
Egypten kom att fordras allmän
omröstning kan man vara förvissad om,
enär på båda hållen finnas livaktiga
nationalistiska partier.
Överhuvud synes det uteslutet att
någon borgerlig regering, vilket
land man än må gå till, skulle kunna
sluta fred på bolsjevikernas
fredsprogram, med dess definition av
”annexion och usurpation”.
Denna definition skulle nämligen
leda till upplösning av de
nuvarande stormakterna med undantag av
Förenta staterna.
Fredsprogrammet är alltså
ogenomförbart, om man skall hålla sig
till de nuvarande regeringarna.
Allmän-europeisk revolution och
nya regeringar.
Nå, detta har också alltid stått
klart för bolsjevikerna. Det
måste skaffas andra
regeringar. Detta kan endast ske
genom revolutioner åtminstone i alla
de krigförande länderna.
Arbetareklassen skall gå till uppror i hela
världen, förjaga de nuvarande
regeringarna, bilda revolutionära
regeringar och så sluta den ”rättvisa och
demokratiska freden” samt ”befria
alla arbetande klasser från
exploaterande”.
Innan fredsprogrammet kan
genomföras måste alltså bolsjevismen
ha segrat i Tyskland,
Österrike-Ungern, Italien, Frankrike,
England, Japan och helst även Amerika.
Finns det förutsättningar för
sådana allmänna arbetareresningar,
för hela den civiliserade världens
förvandling till en revolutionens
jättebrand, som förtär
privatkapitalismen? Och vidare, om det finns
möjligheter till arbetareuppror i de
stora staterna, finns det då också
överallt förutsättningar för
revolutionärernas seger?
Det är mycket troligt, att dessa tre
fasansfulla krigsår bringat många
människor i ett sådant elände av
svält, sjukdom och död, att de
gripits av en hopplös förtvivlan.
Dylika verkningar av kriget kunna
säkert spåras både i Tyskland och i
Frankrike. I denna atmosfär har
revolutionstanken lätt att slå rot och
växa ut. När då sådana stämningar,
alstrade av förtvivlan, nås av den
tändande gnistan i form av ett
manifest, som i den ryska revolutionära
regeringens namn lovar en
omedelbar och rättvis fred — det som skall
rädda dem från det bottenlösa
eländet och återskänka dem lyckan —
såsom frukten av en allmän
revolution, så är det ingalunda uteslutet
att de förtvivlade stämningarna slå
ut i revolutionära flammor.
Men även om man medgiver att
[1] Sedan detta skrevs har
bolsjevikregeringen proklamerat att alla nationaliteter
inom ryska riket, om de så vilja, erhålla
full frihet och självständighet.
I sina kommentarier till denna
proklamation uttrycka bolsjeviktidningar
kuriöst nog den förhoppningen att de olika
nationaliteterna icke skola begagna sig av
rättigheterna att bilda fria stater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:02 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1917/0358.html
