Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Oljelund, Ivan: Till frasens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDÉN
Icke blott i religionen — även i
politikens utmärker skriar den
hysteriska vältaligheten. Dess mest
typiske representant är måhända det
ovan nämnda författarmärket.
Jag vill avlägsna varje misstanke
om ett attentat mot hennes sak, som
är alla människors gemensamma sak.
Den är god, den är nödvändig; ty
det är verkligen hög tid att »själen
bryter sig fram». Men icke är
»själen» en brokigt kostymerad
skådespelare, som river sina kläder inför
allt folket och blottar sig inför
publikens fräcka blickar; icke är den
heller en indisk svärdslukare och
magdansare, skrikande fanatiska
besvärjelser. Det är hennes offentliga
person, som är motbjudande.
När den demagogiska och
förljugna frasen möter den hysteriska,
uppstår en psykologiskt rikt givande
företeelse. Den som är intresserad
av självförhärligandets psykologi
hänvisas i det stycket till den
enligt egen mening tvättäkta
socialistiska pressen, där en högröstad
svada förmedlas till en
kunskapstörstande publik som »andliga
strömningar».
Den hysteriska frasen uttrycker i
kameleontartade skiftningar
höggradig förvåning, självbeundran och
fåfänga; förvåning över att exempelvis
en friherrinna omfattar radikala
idéer, subjektets självbeundran över
detta förträffliga faktum och den
ideliga, egocentriska proklamationen av
denna sällsamma omständighet.
Den hysteriska frasens man är
naturligtvis även obalanserad,
lättså-rad, tyrannisk i viss mening, förlåter
sällan, förlöper sig lätt, fattar häftigt
agg och betraktar all kritik mot sin
person såsom hädelse mot saken.
Han saknar andlig hälsa och jämvikt.
Som offentlig person gör han lycka
inför publiken, då han är elektrisk,
impulsiv och ofta ovederhäftig.
Han är som skapad till martyr.
Som sådan blir han farlig — ty icke
sällan glorifierar han en lögn, och
när offentligheten ser hans
flammande kamp säger den: den mannen,
han lever blott för sin sanning.
* *
Min utgångspunkt var ett
fastställande av att begreppet kultur icke
blott innebär tekniska triumfer och
mekaniska stordåd utan fastmer
själs- och tankelivets disciplin och
tuktan av djuret i människan. Denna
tukt är framför allt den enskildes
sak, självtukt. Den enskildes fara är
mängden, massan. Massan
uppslukar individen, utplånar hans ansvar
och upplöser hans inre stränghet.
Inkapslad i kollektiviteten är han
gömd bakom mängdens och sin
egen rygg, där han tror sig vara i
säkerhet. Även som offentlig
person kontra massan drager honom
frestelsen, att fuska bort sin
personliga stränghet, starkt i håret.
Vår demokratiska tid, ’som till
offentligheten framkastat en mängd
människor, ej på grund av inre
förtjänster berättigade till offentlighet,
verkar onekligen upplösande på det
inre livets tukt och disciplin
samtidigt som den tillför
själskulturen värdefulla tillskott. Isynnerhet
gäller detta de områden av offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
