Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Oljelund, Ivan: Till frasens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN OLJELUND: TILL FRASENS PSYKOLOGI,
21
ratals medborgare långväga ifrån till
kongress för överläggning om den
hotande situationen, om denna
församling fattar ett beslut att bevara
freden »till varje pris» och »hellre dö på
gatan» än avstå från sin föresats,
om den nitiske kallas inför domstol
av en reaktionär samhällsstyrelse och
bryskt ställes till ansvar för sin
pacifistiska iver och han därstädes på
anmodan under ed förklarar, medan
landets fredskrävande opinion har
sina blickar fästade vid honom, att
kongressförsamlingens och därmed
hans eget oryggliga beslut blott
var en fras, så har han ju på det
tydligaste låtit förstå att alltsammans
var bara prat, tomma ord. En fras
är alltså ett tomt ord, som man själv
inte fäster något avseende vid.
Men även om man tillmäter ett
tomt ord, d. v. s. en fras, den allra
största betydelse och är redo att »gå
i elden» för den, upphäves icke dess
karaktär av fras. Därom kan icke
den mest övertygade frasmakare
övertyga en.
Fraserna äro alltså av många slag
— och till de mest brokiga måste
ävenledes räknas den flödande
vältalighet i falsetten, som föranledes
av en persons alltför flammande
hänförelse för Saken, en kärlek så
intensiv och glödande, att saken
assimileras och till sist helt omärkligt
försvinner i en våldsamt orerande
Person.
Kännetecknet på den »hysteriska
frasen» — eller vältaligheten, då de^
egocentriska broderierna förhärska
och dylikt oväsentligt,
ovidkommande, den goda smaken utma-
nande, just äro fraser — är att
den brukar jaget som sakens
medium; Ordet (Anden, Idéen) blir
kött, en nervös, hysterisk, irriterad
lekamen.
Jag vill ingalunda ironisera, att
den hysteriska fraseologien är tom
och falsk, förljugen — nej, den är
patetiskt allvarlig och överspänt
känslig, den hysteriske frasören är
oftast en lidande, olycklig, i
livskampen oläkligt sårad individ, som
bör mötas med mildhet och dömas
med förståelse — men hans
fraseo-logi är plågsam, motbjudande. Jag
vill heller icke påstå att hans
nyckfulla tankesprång, hans skummande
ordkaskader, äro i särskilt hög grad
förföriska, att hans frasrika,
överdrivande vältalighet upplöser den
andliga strängheten — nej, han smeker
sannerligen inte det där omtalade
vilddjuret i buren, han piskar det
ursinnigt, frenetiskt, och just däri,
i hans rasande ursinne, i hans
omåttliga överdrift, ligger hans svaghet:
hopen, som ser med synnerverna i
saknad av andliga ögon, finner
honom löjlig och har sin förnöjelse i
dylika uppträden. Han saknar
det sublima allvarets gyllene måtta.
Den hysteriska frasen trivs bäst
i det religiösa själslivets dunkel. Här
brinner den med häftigt flämtande
låga — icke som ett stilla, klart sken.
Den som äger Gud söker honom
icke, säger Romain Rolland, men den
som ej har Gud, ropar dag och natt
efter honom. Den hysteriska frasen
är ett vilt rop efter Gud. Men var
och en som äger honom, brinner
med stilla, klar låga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
