Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Linder, Erik: Marx' ställning till frihandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’26
TIDEN
konkurrensen bland arbetarna om
arbetstillfällena såväl i jordbruket som
industrien, varför penninglönerna där
prässas ned. Priset på spannmål
bestämmes emellertid av
produktionskostnaderna för den spannmål, som
odlas å den sämsta i bruk varande
jorden, men, då dessa kostnader genom
övergång till bättre jord sjunka, måste
också den ränta — jordräntan — som
ägare av än bättre jord inhösta, falla.
Kapitalprofiten bör däremot hava
stigit, ty dels kommer den ökade
spannmålsimporten att betalas med ökad
utförsel av industriprodukter, dels
bliva löneomkostnaderna lägre,
åtminstone under någon tid framåt.
I den mån resonemanget gällde den
omedelbara följden av tullarnas
slopande i England, lär man alltså
näppeligen kunna jäva riktigheten av
den åsikt, Marx med eget
instämmande förklarar vara de engelska
arbetarnas i 1830- och 40-talets
tullstrider nämligen, att frihandlarna
ville nedprässa brödprisen för att
sedan prässa arbetslönerna, samt att
kapitalprofiten skulle komma att
stiga lika mycket som jordräntan
fölle.
Häremot skulle nu kunna
invändas, att tullstriderna i England gällde
samtliga tullar, och att dessa också
till största delen under olika repriser
upphävdes. Liksom jordräntan
borde då också kapitalprofiten,
åtminstone inom vissa branscher, hava fallit.
Invändningen träffar emellertid
knappast, emedan den engelska industrien
i stor utsträckning redan länge hade
varit ur stånd att utnyttja
tullskyddet på grund av den inbördes kon-
kurrensen. Dess övermakt på
världsmarknaden var dessutom så stor, att
även om en prissänkning i något fall
blev nödvändig, så uppvägdes denna
nackdel mer än väl av de ökade
avsättningsmöjligheterna i utlandet, i
synnerhet i spannmålslevererande
länder.
Frågan är nu, om den förlust, som
arbetarna lida genom lönesänkningen,
i fortsättningen blir större än
vinsten av spannmålsprisens fall.
Marx anser, att detta ovillkorligen
måste bliva fallet. Någon statistisk
verifiering har han ej sökt giva, men
han framlägger ett teoretiskt bevis.
Till en början erinras sålunda om
att den borgerliga
frihandelsargu-mentationen söker visa, att frihandeln
ökar de nationella
produktivkrafternas avkastning och att detta medför en
stegrad efterfrågan på arbetskraft,
vilket åter bör öka lönerna.
Författaren medger också, att betingelserna
ställa sig gynnsammast för arbetarna
vid kapitaltillväxt, ty förblir kapitalet
stationärt bli arbetarna frihandelns
första offer. Men även i förra
fallet råka de i ytterligare misär eller gå
under. Ty för så vitt som frihandeln
medför en ökning av
produktivkapitalet, kommer som ovan utvecklats,
en omläggning till stordrift att ske.
Arbetsfördelningen utsträckes, och de
arbetsbesparande maskinerna få en
ökad användning. Den rationellare
arbetsfördelningen gör speciell
yrkesskicklighet överflödig, vem som
helst kan nu utföra arbeten, som
förut krävde en viss yrkeskunskap.
Både på grund härav och emedan
arbetet genom arbetsfördelningen blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
