Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Hedén, Erik: Opartisk religionsundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■42
TIDEN
giösa, politiska och allmänkulturella
brytningstid. Under denna
tidsperiod och de närmast följande —
ny-humanismens tid, vars främste
representant var Goethe, och
nyromantikens — mottog den västerländska
mänskligheten kulturinflytelser av en
dittills oerhörd mängd, styrka och
mångsidighet. Nu först gjorde sig
på allvar kinesiska och indiska
påverkningar gällande. Samtidigt
återupplivades starkare än någonsin förr
studiet av antiken, särskilt den
helleniska antiken. Det är därför
lämpligt att just på denna punkt något
närmare studera dessa rörelsers
källor.
En framställning bör givas av
Kinas klassiske tankebyggares
Konfu-tses och även av den mer kätterske
och känslige Laotses åskådning.
Indiens största skapelse, den från
Vedaböckernas gamla lära utgångna
men långt därutöver framskridna
filosofi som klarast framträder i de
s. k. Upanisjaderna bör, om än i
korthet, få komma till tals. Helst
bör även en inblick givas i
buddhis-mens filosofi. Vidare återläses vid
denna tidpunkt den grekiska
filosofin och nu enligt den större kursen.
Nu är ock tid att läsa en längre
och mer filosofisk dialog av
Platon, helst ock något ytterligare prov
på grekisk tankedramatik, såsom
Aischylos, Qravoffret och
Eu-meniderna. Även nyplatanismen
behandlas nu mera ingående än i
första ringen.
Så rustade återupptaga vi
undervisningens tråd vid den moderna tidens
portar. Ännu en liten återblick krä-
ves dock så till vida som några ord
måste sägas om filosofins
nyväcka-res, Descartes7 och Spinozas, läror.
Därefter antydes innebörden av
Lockes, den förste erfarenhetsfilosofens
insats i tankeutvecklingen. Av
1700-talets upplysningstid i Frankrike
lämnas en ej alltför summarisk
skildring, grupperande sig kring de båda
självskrivna medelpunkterna Voltaire
och Rousseau. Från dem övergår
ledningen av kulturutvecklingen i och
med 1800-talets början till Tyskland,
alltså till en rad långt svårfattligare
tänkare. Dock måste vi giva oss
i kast med dem. Kants för all
framtid grundläggande tankar om den
mänskliga tankens art måste vi söka
få fram i all deras abstrakta
klarhet ehuru frigjorda från hans facklärt
omänskliga terminologi. Fichtes
viljefilosofi, som låter världen skapas
av personligheten, bör karaktäriseras,
likaså Schellings estetiskt färgade
lära om det ändligas och oändligas
enhet, likaså Hegels rena
tankeidealism med dess dialektiska metod,
d. v. s. dess lära om hur den
historiska utvecklingen skrider framåt
genom motsatser, en lära som ju blivit
grundläggande för marxismen.
Slutligen bör ock något sägas om
Schopenhauers pessimism och Nietzsches
övermänniskolära. All denna
efter-kantska filosofi klargöres dock
endast i största möjliga korthet.
Utförligare måste däremot en
annan tankeriktning behandlas emedan
den blivit grundläggande för hela
det moderna åskådningssättet:
utvecklingsläran. Den
Darwin-Wallaceska teorin om arternas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
