Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Karleby, Nils: Den store Rathenau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS KARLEBY: DEN STORE RATHENAU.
57
vore det den socialiserade staten, men
i verkligheten det stora kapitalet, som
— formellt i statens namn och uppdrag,
men faktiskt ur egen maktfullkomlighet
— skulle behärska den tyska
företagarvärl-den och hela folket inclusive
arbetarklassen ...
Rathenaus hushållningstekniska
tänkande är fullständigt behärskat av den
storartade mekaniseringsprincip, som beskärts
oss från Amerika under namnet
Taylor-systemet. Men vår tysk utsträcker
grundtanken om att borteliminera allt personligt
och allt tillfälligt från det enskilda
företaget till hela folkhushållet. Mekanismens
teoretiska system triumferar över allt
organiskt, abstraktionen över allt
orga-njskt-levande. Och detta hos
profeten för kampen mot
världens hittillsvarande
mekanisering! Knappt någonsin har en
groteskare motsägelse varit förenad i en
människas tankevärld.
Redan detta är ju tillräckligt
svidande för det Rathenauska systemet.
Särdeles dräpande är påpekningen av
den orimliga motsägelsen i att
samtidigt med att man proklamerar en
kamp mot livets mekanisering
proklamera ett ekonomiskt program,
som driver mekaniseringen till en än
fruktansvärdare höjd. Men von
Wiese gör därtill en psykologisk
analys av Rathenau själv, som ganska
väl förklarar det eljest obegripliga.
Det är icke möjligt, säger han, att
förstå Rathenaus litterära
helhetspersonlighet, om man icke betänker att
i hans väsen två motsatta naturer äro
förbundna: mystikern och
romantikern, poeten och profeten,
människovännen och frihetsälskaren står emot
viljans och dådkraftens maktlystne
och människoföraktande man. Den
förstnämnde skapar sitt »ethos», sin
själskult; och den sistnämnde är
skapare av en ekonomisk ordning, till
vars spets han drömmer om att nå
fram. Den förstnämnde föraktar på
det djupaste ärelystnaden, den
sistnämnde drives just av ärelystnaden
först att organisera egendomen,
sedan att sträva efter herraväldet över
staten. Jag tror icke, säger Wiese>
såsom många göra, att hans etiska
system blott är en på osanning
vilande inkapsling av hans
maktsträvanden, intet annat än ett medel att
nå maktens ändamål. Jag tror
fastmera, att båda naturerna finnas
i honom, att han ärligt sökt
efter en bro mellan dem och
därvid bedragit sig själv. Före
kriget kunde det synas omöjligt för
honom att finna förbindelsen mellan
hans poetisk-etiska uppfattning av
världen och hans härsklystnad; han
må ha betraktat det som en tragisk
konflikt att han, likt så många andra
av hans ras, icke kunde nå fram till
en enhet av levnadsstil och
levnadsmål. Det låg i väsendet hos många
tyskars andliga krigföring, att det
blev dem till en inre nödvändighet
att upplyfta krigets brutala
maktsyfte i en överpersonlig etiks
trans-cendentala system. Nu fann även
Rathenau det vidunderlige,
den skenbara enheten: makt blev
rätt, undertryckning nödvändighet.
Han fann vägen att bygga sitt
system.
Det var ett fruktansvärt, ödesdigert
misstag. Krigsetiken, denna oklara
andars lögnaktiga skapelse, störtade
samman. Ej heller Rathenaus broar,
som syntes leda från mystiken till af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
