Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Linder, Erik: Marx' ställning till frihandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TIDEN
sakna vi anledning att här närmare
sysselsätta oss med densamma, då
det av Marx med stöd av Ricardos
auktoritet förda resonemanget icke
synes giva rum för motsägelser. Det
är nämligen utan vidare klart, att
om tullskyddet i ett land borttages,
måste en del industrier råka i
svårigheter. Antingen går det så att
de företag inom en viss bransch,
som drivas under gynnsammaste
förhållanden kunna fortbestå, under det
att övriga, sämre situerade, måste
nedläggas, eller också tynar
industrien i fråga bort i sin helhet. Det
kan icke undvikas, att en del arbetare
härvid bliva utan sysselsättning, och
att arbetslönen i följd härav tillfälligt
tenderar att sjunka, till dess
efterfrågan på arbetskraft åter stigit, sedan
det ledigblivna kapitalet funnit
användning på produktionsområden,
som bättre än de nedlagda
överensstämma med landets naturliga
ekonomiska förutsättningar.
Marx tror emellertid icke på att
lönerna åter stiga, sedan de en gång
fallit, tvärtom anser han, att
frihandeln kommer att förorsaka en
stadigvarande nedgång i lönerna till
de yttersta villkoren för existensen.
Vad särskilt upphävandet av
spannmålstullarna beträffar så förmå
spannmålsprisens fall icke hindra denna
rörelse.
Man kan, säger Marx, tänka sig
två möjligheter med avseende å
frihandelns inverkan på
produktivkapitalet: antingen befordrar den en
ökning av detsamma, eller också
medför den dess minskning. I senare
fallet har tydligen folkhushållet bli-
vit fattigare, och proletariatet blir
då, däri måste man giva Marx rätt,
frihandelns första offer. Men även i
det förra fallet gå arbetarna under i
övrigt oförändrade förhållanden en
försämrad ställning till mötes.
Som vi minnas från föregående
artikel återföres denna utveckling till
två huvudorsaker, nämligen till den
av kapitalanhopningen framkallade
stordriften och till inlandets intimare
beroende av utlandets näringsliv —
bägge faktorer, vilka skulle bidraga
att bibehålla och föröka den
industriella reservarmén.
Onekligen verkar det ganska
överraskande, att Marx i stordriften ser
en av frihandelns ödesdigraste
frukter. Må vara att exempelvis
brödsädesodlingens premiering genom
tullskydd vilar som en extra
kostnadspost på industrien och i så måtto
fördröjer dess utveckling, men det är en
grotesk överdrift att under ett
industriellt utvecklingsskede av så
gigantiska proportioner som hela
1800-talets tillskriva upphävandet av
tullarna helt allmänt någon större
praktisk betydelse i nämnda hänseende.
I jämförelse med betydelsen av de
maskinella uppfinningarnas inom
industrien och
kommunikationsväsendet för utvecklingen till industriell
stordrift har tullskydd eller frihandel
i stort sett spelat en tämligen
underordnad roll.
Men även ett erkännande på
nämnda punkt jämnar knappast vägen för
accepterandet av ett
orsakssammanhang mellan stordrift och den
indu-striella reservarmén. Visserligen gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
