Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Hedén, Erik: Sverige och det näst senaste världskriget - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men å andra sidan står det fast,
såsom särskilt Adolf Hedin
framhållit, att genom Krimkriget bröts den
europeiska reaktion som mer eller
mindre härskat efter franska
revolutionskrigens slut, och som, sedan 1848
års revolution nedslagits, syntes mer
tryggad än någonsin. Ryssland var
då reaktionens om ej värsta så dock
mäktigaste stöd. När det
besegrades, fick framstegsrörelsen nytt
liv-nästan överallt i Europa, ej minst i
Ryssland självt, där efter Krimkriget
den nye tsaren, Alexander II,
började en efter landets förhållanden
anmärkningsvärd reformperiod.
Faktiskt var tiden från krigets slut till
den Bismarckska politikens triumf —
ett knappt årtionde — en tid av
framsteg och växande frihet för hela
kulturvärlden.
Märkas bör ock att hade Ryssland
fått besegra Turkiet år 1853, så hade
det säkerligen ej befriat dess
underlydande kristna länder utan — som
även Nordin anmärkte — erövrat
dem. Rumänien t. ex. hade då
säkert blivit ryskt, ej, som strax efter
Krimkriget skedde, förklarats
självständigt. Man kommer därför
kanske sanningen närmast, om man
säger att Krimkriget gjorde världen
gott men icke så mycket gott att de
oerhörda offren av människoliv
därigenom berättigades.
Brottet och litteraturen.
En studie i detektivnovellens historia.
För TIDEN av MAGNUS OLDEVILL.
Det är kanske inte så egentligt att
skildra brottet i dess förhållande till
litteraturen bakåt genom tiderna och
samtidigt göra den identisk med
detektivroman tiken, ty Henna är ju relativt
ung i världen. Dessutom har den på
senare tid ofta blivit fördömd som
stil- och moralvidrig (Nick Carter),
och dock, trots allt, kan ju
detektivhistorien i sin bästa form gott anses som en
med annan skönlitteratur jämbördig
litterär genre.
Författarna började tidigt slå sig på
kriminalmotivet i hopp om att därvid
tjusa eller fängsla sina läsare tack vare
skildringens dysterhet och farofullhet.
Det framgick naturligtvis ur
romantiken, som i varje tum strävade efter
en fantastisk, underlig miljö, vare sig
den nu hängav sig åt medeltida
drömvärldar eller at samtida främmande
och sensationella omgivningar. Den
på 1700-talet hastigt uppväxande
romanen fick snart utövare, som trots
all sin romantik hamnade i realismens
nyktra detaljskildring, därför att de
funno — åtminstone omedvetet —
verkligheten många gånger minst lika
underbar som fantiserade scener ur det
förgångna. Den tyska äventyrsgenren
hade en god representant i E. T. A.
Hoffmann, som i sina »Sagor» gärna
tangerar det mystiska och sällsamma
och som, redan han, börjar bearbeta
kri-minalstoffer i volymer sådana som F r
ö-ken von S c u d é r y och
Markisinnan de laPivardière. I
England fanns vid 1800-talets ingång en
School of Terror, en litterär
terrorism, bland vars förespråkare voro
Mrs Radcliffe, M o n k L e w i s
och William Godwin; i Amerika
MAGNUS OLDEVILL: BROTTET OCH LITTERATUREN.
i 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
