Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
TIDÉN
t. o. m. fanns en någorlunda passabel
»terrorist», Charles B r o c k d e n
B r o w n, vars något fumliga och simpla
romaner dock äro utan betydelse för
genren i gemen. I Frankrike må man
väl anse Balzac som en finsmakare
})å området; en sådan novell som t. ex.
Åsnehuden (La peau du chagrin) ger i
all sin exakthet en oöverkomlig känsla
av mystik och hemlighetsfullhet.
Hittills var dock problemet ej inställt så,
som den moderna detektivromantiken
nyttjat kriminalmotiven.
Ty medan exempelvis William
God-win i sin förträffliga Caleb Williams
äventyr (The adventuresof
Caleb W i 11 i a m s) försökte återge en
brottslings upplevelser och äventyr,
visserligen med en aktningsvärd
intellektuell skärpa, så utgick amerikanen
E d g a r Alla n P o e från den
motsatta sidan och rullade upp
brottslingslivet från den utomståendes,
upptäckarens synpunkt. För honom blevo
sålunda ej längre brottslingens äventyr
huvudsaken, de blevo endast accessoarer,
uppslag till tankeproblem, som av den
skarpsinnige detektiven borde lösas.
Tyngdpunkten förnyttas sålunda från
brottets upphovsman till brottets
upptäckare. Därmed korn skildringen också
på ett högre, moraliskt plan. Det
fanns ej längre någon frestelse,
åtminstone ej i överväldigande grad, att
läsarna skulle idealisera lagbrytaren
eller rent av önska att leva ett liv likt
det i boken. (Vi ha ju ändå, gudi
klagat, tendenser att hylla den förföljde,
även om denne synnerligen lite är värd
vår sympati och uppmuntran). I
stället blev huvudintresset förknippat med
jakten efter förövaren och dennes
slutliga fasttagning.
En tysk författare, Friedrich Depken,
anger som sannolikt, att Edgar Allan
Poe fått impulser eller åtminstone
inflytelser från den franska
säkerhetskårens grundare Vidocq, vars memoarer
började utkomma 1828—29. Vidocq
hade börjat som förbrytare själv och
vid omvändelsen till polischef hade
han alltså goda förutsättningar att i
grund lura bovarna. Hans råd till
detektiverna, bl. a. att studera
kvinnorna och av tvä rivaliserande
kvinnors mun få upplysningar — ett motiv
som går igen i en av Thomas Krags
böcker, där ett diplomatämne slår sig
ned i Paris och studerar damerna som
god förskola till utrikesaffärerna — och
i allmänhet lita på inspiration få ingen
efterföljare i Poe. För honom blev
alltid det lugna, säkra resonnemanget
viktigaste medlet till gåtans lösning.
Den snillrike amerikanen bildar ingen
skola, därtill stod han för högt. Men
hans noveller — Sällsamma och
fantastiska historier *) — utövade sin
trollmakt alltjämt på den vita
mänskligheten, och sjutton år efter Poes död
(1866) utkom i Paris L/affaire Lerouge
av E m i 1 e G a b o r i a u. Denne
fransman anknyter direkt till Poe, men når
ej dennes intellektuella mästerskap,
ej heller hans överlägsna framställning.
Vidare publicerade han Kapprocken
n:r 118 (Le Dossier 113), Brottet i
Orcival (båda 1867) Monsieur Lecoq
1869, Repet om halsen 1873. Att
Gaboriau har haft känning med Vidocqs
memoarer torde vara självklart; själva
namnlikheten Vidocq—Lecoq talar för
ett direkt arv.
Den som emellertid gav fart åt
detektivgenren och skapade hundra — om
inte tusentals efterföljare var
engelsmannen C o n a n D o y 1 e. Redan
1887 utkom En studie i rött, så De
fyras tecken 1889, Sherlock Holmes
äventyr 1891, Sherlock Holmes
anteckningar 1893, Baskervilles hund 1902r
Sherlock Holmes återkomst 1905. Doyle
upplivar den skarpsinnige tänkaren
från Poes tid, nu även begåvad med
en sällsynt kunskap i vissa delar av
medicin (Doyle är ursprungligen, själv
läkare) geologi och andra nyttiga
vetenskaper, som kunna gagna en detektiv.
Likaså höjer sig Doyles skildring i stil
och disposition från Gaboriaus.
Medan för dessa författare
detektiven, vare sig han hette Dupin (Poe),
Lecoq, (Gaboriau) eller Holmes (Doyle)
*) Mordet på Rue Morgue 1841 —
Hemligheten med Marie Rogêt 1842 — Det stulna
brevet 1845 — Guldbaggen 1843.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
