Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Paulsson, Gregor: Nationalmuseum som social institution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALMUSEUM SOM SOCIAL INSTITUTION
129
härav har emellertid blivit en stark
dissociering av livet enligt strängt
utilitaristiska linjer. I vulgärt tal
säger man att det moderna livet är
disharmoniskt, jäktande o. d.
Redan ganska tidigt uppstod
tanken på en konsolidering av det
sålunda splittrade livet genom
skönheten. Schiller har redan vid
början av den moderna kulturens
uppkomst, format tanken om en
livsharmoni genom estetisk uppfostran
och han har direkt eller indirekt
påverkat Schopenhauer, Wagner,
Niet-sche. Men framför alla har
skönhetens store apostel Ruskin verkat
för att föra konsten in i livet.
Gemensam hos dem alla var den
tanken, att genom skönheten skulle den
rastlösa moderna människan nå fram
till frid och harmonisk enhet. Främst
på grundvalen av Ruskins tankar och
verksamhet har en helt ny
pedagogisk princip, konstpedagogiken,
uppstått, vilken mot det
intellektualisti-ska sätter uppfostran av känslolivet
som sitt mål. Denna konstpedagogik
har i sin strävan nog gått allt för
långt och på sina håll urartat till
esteticism, dilletantism och förakt för
intellektuella kulturvärden, den har
emellertid som reaktion varit
synnerligen värdefull. Särskilt har en av
dess följdföreteelser, strävan till
konstens socialisering, varit synnerligen
värdefull, denna har nämligen försökt
att föra konstens skatter ut i
samhället genom befordrandet av de
använda konsterna, byggandet av bättre
bostäder, bildandet av folkmuseer
m. m. Det är den som nedan
närmast kan komma att intressera oss.
Det alltför starka betonandet av
njutningslivet var konstpedagogikens
största svaghet. Men konsten har
icke blott betydelse för känslolivet,
ett intimt förhållande till konsten och
förmåga att uppfatta den har också
Tiden n;r .’>, 19l!>.
en stor vikt för förståndslivet. För det
första visar det sig att den ensidigt
abstrakta tendensen inom 1800-talets
liv medfört en allmän förslappning
av sinnena. Vår förmåga att urskilja
färger och former visar betänkliga
tecken att nedgå. Då enda medlet
att hålla en förmåga vid makt är att
uppöva den, förstås det av sig självt
att konsten, som mer än något annat
uppövar iakttagelseförmågan, har sin
givna betydelse här. Uppövandet av
sinnena utöver det för det praktiska
livet oundgängliga är i och för sig
en viktig uppgift för människan.
Vidare måste man ställa sig ganska
tveksam till den nuvarande rent
abstrakta kunskapens suveränitet. För
all syntetisk verksamhet torde det vara
ett villkor att lämna den abstrakta
konstruktionen och förfara åskådligt.
Det är en allmänt omfattad åsikt, att
såväl den lägsta som den högsta
psykiska verksamhet ej förfar abstrakt utan
åskådligt (barnets tänkande resp.
intuitionen),1 medan det abstrakt-logiska
tänkandet troligen är en sekundär,
av praktiska grunder uppkommen
konstruktion. Det abstrakta
tänkandet som norm var en produkt av
renässansen. I vår tid består en
tydlig reaktion mot renässansen, men
att här gå in på denna skulle föra
för långt. Som ett talande exempel
på det åskådliga tänkandets makt
kan i förbigående nämnas Goethe,
som rent programmässigt ställde
åskådningen mot abstraktionen och
väl till största del härigenom
uppnådde sin allt liv omfamnande
syntesförmåga. Iakttagelseförmågan är
alla stora upptäckters moder.
Nu uppstår emellertid frågan: Ar
det möjligt att utbreda så subtila
kulturvärden som konsten bland
samhällets alla lager. Är icke
konsten en kulturblomma
uteslutande passande för det bildade få-
u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
