Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Paulsson, Gregor: Nationalmuseum som social institution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALMUSEUM SOM SOCIAL INSTITUTION.
133
LANDSORTSVERKSAMHETEN.
Ovan har endast hänsyn till
huvudstaden tagits. Naturligtvis får
konstverksamheten icke begränsas till
denna, utan måste i största möjliga
utsträckning decentraliseras. För
närvarande gör sig en ganska stark
opposition gällande mot
centraljättemu-seerna (se bl. a. Martin, Framtidens
museer, Siren, Rytm och form, Pauli,
Konstens socialisering, även Berghs
ovannämnda uppsats). För dem som
utan fackmannens bestämda
specialintressen vandrat genom något av
kontinentens jättemuséer, måste det
också stå klart att publiken måste
bli utröttad av att se dem. Detta
är också åsikten bland de flesta
bildade lekmän.
Även om man aldrig så väl ordnar
ett dylikt jättemuseum måste det bli
för stort. Museet får icke gå över
en viss volym. Denna volym får
icke vara större än att en intresserad
lekman kan »smälta» någon av dess
avdelningar vid ett tämligen
ingående besök. I annat fall är det
omöjligt att hos honom framkalla känslan
av de olika konstepokernas
naturbeståndsdelar i ett sammanhängande
kultursystem.
Den väsentliga orsaken till
bildandet av jättemuseerna torde ha varit
hänsynen till förvaltningens och
forskarnas bekvämlighet. Om alla
konstsamlingarna äro på en plats,
är det lättare för staten att förvalta
dem och lättare för forskarna att
bearbeta dem. Denna syn på saken får
en drastisk belysning genom en
framstående svensk museimans yttrande
att »museer äro till 1) för att förvara
konstverken, 2) för att vetenskapligt
bearbeta dem och 3) för att visa
dem för allmänheten, i nu nämnd
ordning». En sådan åsikt är emot
tiden. De tre uppgifterna böra vara
absolut likvärdiga. I Amerika och
England gör sig också en stark
de-centralisationssträvan gällande, i det
senare landet i anslutning till den
s. k. settlements-rörelsen. I båda
länderna finnes det i miljonstäderna
t. o. m. museer för de olika
stadsdelarna. Att strävan bör få insteg i
Sverige var klart för Richard Bergh.
Men han var knappast klar om
medlen. Dessa äro
1) Depositionsverksamhet.
2) Utsändandet av reproduktions-
samlingar antingen för avsalu
eller för lån.
3) Litterär och upplysningsverksam-
het, studiehandböcker,
upplysningsskrifter.
4) Konstpolitik, åsyftande att föra
konsten närmare de lokala
myndigheterna, i första hand
för byggnaders prydliga
utstyrsel och för utbredning av
använd konst.
Det för museet viktigaste av dessa
medel består i
depositionsverksamheten. Denna går nu så till att
konstverk ur museets »förråd» d. v. s.
andraklasskonst sändas ut till
offentliga institutioner, ämbetsverk,
länsresidens o. dyl. Detta är
naturligtvis fel. I första rummet böra
ifrågakomma skolor och offentliga
samlingslokaler. Dessutom böra
lokalmuseernas verksamhet på allt sätt
uppmuntras. Vidare bör ej
andra-klass-konst sändas utan konst av
samma kvalitet som den i
centralmuseet. Detta är ej
möjligt utan att beröva centralmuseet
dess utställda konstverk. Enligt:
min mening bör detta ske.
Här äro vi inne på en huvudpunkt av
genomgripande betydelse för musei
vården. Depositionsverksamheten är
nämligen det verksammaste medlet
att motverka jättemuseumstendensen.
Vid varje museumsnybyggnad hör
man talas om att man bör reservera
plats för kommande ökning av sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
