Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Söderblom erkänner). Och det är på
andan det kommer an.
Denna anda bottnar emellertid i
en idé, en princip, och denna är
det, som herr S. har förbisett.
Liksom buddhismen, konfucianismen,
mohamedanismen ha sina specifika
idéer, så har även kristendomen sin
idé, sin ledande princip. Jag har
förut påvisat varuti den består.
Genom att binda kristendomen vid en
enda historisk gestalt, Jesus av
Nazareth, såsom varande
»gudsmänniskan», har man ohjälpligt
fastbundit och instängt densamma, därmed
berövande den möjlighet till denna
oändliga, obegränsade utveckling,
som borde vara vår ledande princip.
Man tänke sig bara, hur det skulle
låta, om den japanska buddhistiska
missionen läte sända hit predikanter,
vilka beträffande Gautama gjorde
liknande påståenden! Vad skulle
herr Söderblom svara på det? Den
egna »trosvissheten» vore förvisso
ett klent argument! Och även om
en reformation i den planerade
stilen erkändes för berättigad, vore
föga därmed vunnet, då i och med
detta vårt gudsförhållande, vår
morals beskaffenhet och vår
värdesättning av tillvaron en gång för alla
vore fastslagna och fixerade
(genom Jesu egna ord). Var ha vi där
någon »utveckling», var någon »fri
tolkning»? En ny dogm bleve
följden.
Herr Söderblom utplånar
kristendomens idé, då han gör den identisk
med livet själv; eller rättare han gör
denna idé till något obestämt,
odefinierbart, mystiskt, något
precis-vad-som-helst, medan han dock
samtidigt fastknyter den vid Jesu
bestämda och otvetydiga
förkunnelse. Detta är den ohjälpliga inre
motsägelse, vari han invecklar sig
själv, och som han säkerligen icke
så lätt skall kunna frigöra sig ifrån,
i varje fall icke utan vissa,
ödesdigra medgivanden.[1]
Antingen måste han nämligen
hålla fast vid Jesu lära och förklara
den för kristendom (vilket
visserligen är falskt, även det) — då faller
talet om den oändliga utvecklingen;
eller måste han hålla fast vid
denna princip — då reduceras Jesu
lära, liksom Pauli lära, till blotta
religionsformer, och det kristna
namnet är uppgivet. Någon tredje
möjlighet finnes icke.
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
