Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3, 1919
- Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V.
Den nya religion, som herr
Söderblom nu vill lycksaliggöra oss
med, och som han djärves kalla
kristendom, erbjuder åtskilliga svaga
punkter, som jag här i all korthet
vill beröra. Men innan jag det gör,
måste ett par ord sägas om
anspråket på att få kalla denna nya lära
»kristendom», ett anspråk, som jag
anser vara alldeles oberättigat,
emedan det strider mot allt vad vi äro
vana vid att kalla kristendom. Det
är tydligt nog, att denna fråga,
ehuru i sista hand rent logisk, är
av den allra största betydelse för
hela saken, emedan därpå beror,
om vi (eller dessa herrar) allt
framgent ha lov att kalla oss (sig) kristna
eller icke.
Herr Söderblom är tydligtvis halvt
medveten om differensen mellan den
gamla, klassiska kristendomen och
sin egen nya kulturreligion, och han
har fördenskull utarbetat en teori,
som synes bevara kontinuiteten med
det gamla, som därtill ger stöd åt
de nya reformkraven, och som för
den skull vunnit livligt bifall bland
alla moderna teologer.
Denna teori eller åskådning gör
kristendomen identisk med det
andliga livet överhuvud taget, den
säger, att »kristendomen är liv», och
då livet som bekant är statt i ständig
utveckling och nydaning, så måste
naturligtvis kristendomen också vara
det. De olika faser, som den
historiska kristendomen har genomgått,
bli därför endast olika stadier i dess
utveckling; de historiska
dogmsystemen bli »former» och »skal» för
det inre religiösa liv, som pulserar
genom det hela. Men intet
förpliktar oss att hålla fast vid dessa döda
»former», som passade en förfluten
tid, men icke vår; det är tvärtom vår
religiösa plikt att avkasta dem och
skapa nya, lämpade för vår tids
andliga behov och en fördjupad
religiös känsla. Se där det inre
motivet till denna reformation av
kristendomen, som nu påyrkas!
Det låter ju vackert, det där, vore
det bara icke så fördömt
bedrägligt. Ty att kristendomen är stadd
i utveckling och sålunda är en form
av liv, det skall icke betvivlas, men
att den är identisk med livet själv,
med det högsta och bästa i tillvaron,
det är detta som är falskt. Herr
Söderblom blandar slugt ihop det ena
med det andra, och lyckas så draga
dessa befängda slutsatser, vilka
duperat och hänfört hans godtrogna
anhängare. Men påståendet, att
kristendomen är livets högsta
fulländning, är ett dogmatiskt och
godtyckligt påstående, som motsäges
både av den nyare tidens andliga
utvecklingsgång, av religionens
historia och av — herr Söderbloms
egna reformplaner! Den »religion»,
som herr S. vill sätta i den gamlas
ställe, har nämligen varit död och
begraven i snart 1900 år, då den
ju dog ut med sin stiftare: Jesus av
Nazaret. I stället för dennes enkla
Gudsfaderstro har under alla dessa
år härskat en helt annan religion,
som till stiftare har aposteln Paulus,
och vars anda är rakt motsatt den
förra (såsom ju även herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1919/0146.html
