Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
TIDÉN
och dylikt kunna åstadkomma en ny
religion, är så andefattig och
enfaldig, att man redan för den skull
kan vara fast övertygad om, att hela
företaget skall gå i putten.
Men låtom oss nu granska den
nya religionens »dogmer» lite
närmare, för att se vad den betyder
gentemot den gamla. Vad som gav
en mening och en kraft åt denna, det
var måhända framför allt den
fruktansvärda tanken på en evig
fördömelse, som hotade varje
människa, vilken icke brukat sitt liv
på rätta sättet. Detta förfärliga
perspektiv, som genom en ganska
naturlig idéförskjutning bragtes i
förbindelse med varje människas
naturliga fruktan för döden, detta var
det, som gav spänning och mening
åt hela frälsningsläran, och som
förskaffade kristendomen otaliga,
övertygade anhängare. Med denna
tanke såsom bakgrund var det
möjligt för envar att förstå talet om vår
»syndaskuld», om ånger, omvändelse
och bättring; den gav även kraft
åt människan att föra ett heligt liv
och att med hela sin själ hänga fast
vid tron på sin »frälsare». Den
innerliga kärlek och gudsförtröstan,
som dessa fromma kristna lade i
dagen, var endast det s. a. s.
positiva komplementet till deras
intensiva fruktan för den eviga
fördömelsen, och kan helt enkelt icke
tänkas utan denna.
Och vad vill man nu? Jo,
naturligtvis, avskaffa hela denna
»rysliga» lära om en evig fördömelse!
Den är »hemskt meningslös» och
»djupt irreligiös», menar herr Lin-
derholm. Han kan vara glad, att
icke Luther får höra detta vackra
omdöme; då hade han nog fått
bläckhornet i skallen, innan han
hunnit tala ut! Och vad Jesus av
Nazaret sagt om den saken, veta vi
alla. Men bortsett härifrån, vilken
otrolig meningslöshet skulle icke
det innebära, om det verkligen vore
så, att alla människor omsider bleve
saliga! Vad skulle det väl tjäna
till att kämpa och våndas, att sträva
och arbeta på sin fullkomning, då
jag i varje fall har säker utsikt att
en gång få »ingå i min Faders rike»?
Sannerligen, om jag trodde på
denna fadda och bekväma lära, jag
skulle då icke göra mig några
bekymmer! Och var förvissad om det
— ingen annan heller. Jag kan icke
tänka mig en lära, som bättre
befordrade allsköns slapphet och
liknöjdhet, moralisk dekadans och
hejdlös njutningslystnad. Till och
med materialismens tröstlösa
atomvirvlar äro ju imponerande i
jämförelse med denna!
Och vad vill man då sätta såsom
religiöst incitament och moralisk
kraft i stället för läran om den eviga
fördömelsen? — Jo, helt enkelt Jesu
evangelium (vederbörliga omstuvat
förstås!) om Gud såsom vår fader,,
och hans eget liv såsom ett
föredöme för oss alla. Man läse den
nya trosbekännelsen (sid. 142)! Det
slutliga målet för vår strävan
oscil-lerar där mellan ett »Guds rike i
denna världen» och »ett saligt
evin-nerligt liv». Huru som helst, och
då som nämnt detta mål säkerligen
en gång måste nås av alla, vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
