Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Ahlberg, Ernst Alex.: Proletärer och proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
TIDÉN
är förvisso betänkligt för en
samhällsbevarande radikal eller
konservativ tänkare när socialisterna
lägger det ena riksdagsmandatet
till det andra och snabbt och säkert
närmar sig den position där det för
dem kan bli fråga om att förverkliga
sina önskningar, i den utsträckning
som öyerensstämmer med mänsklig
förmåga. Man skulle under sådana
förhållanden kunna vänta sig en
målmedveten och saklig kampanj mot
socialismens samhällsfördärvliga
avsikter. Men polemiken mot
socialismen har ju aldrig varit så särdeles
givande, ens när den har uppträtt
under vetenskapliga former, och
man gör därför klokast i att inte
ställa allt för stora fordringar på den
aktuella kritiken.
I själva verket förefaller det som
om den vetenskapliga diskussionen
om socialismen hade upphört bland
motståndarna. Man har övergått till
mera lätthanterliga metoder på den
praktiska politikens område. I den
del av pressen där man inte
generas av en alltför besvärande
självaktning går man gladeligen på och
målar fan på väggen, man
förvandlar med några enklare
taskspelar-tricks socialismen till
kommissionsväsen och börjar bespottningen.
Trots att man från socialisthåll till
full tydlighet har påvisat att saliven
inte träffar det avsedda föremålet —
socialismen — fortsätter man i de
med gosselynne utrustade kretsarna
förtjust den roande leken.
Resultatet har blivit en ny politisk
vidskepelse, och det är ju alltid något.
På andra h"åll där man är mera
mån om sitt anseende, ja där man
över huvud taget är mycket mån om
sitt anseende, har man periodvis nöjt
sig med skadeglada leenden eller
farbroderliga förmaningar åt
socialisterna som börjar ta uti med de
aktuella problemen. Det har varit
en stor anledning till
självbelåtenhet för den liberala intelligensen att
tala om socialismens självbesinning.
Det är naturligtvis mycket löjligt
att se ett parti som har nått en
auktoritativ ställning och som äger
ett praktiskt arbetsprogram ta itu
med sina aktuella problem på allvar
och försöka utvinna något ur de
föreliggande politiska realiteterna i
stället för att nöja sig med
principernas relativa triumf inom
partipolitiken. Man betraktar den
handlande socialismen med samma
nedlåtande gäckeri som man ser ett
barn försöka fånga en solkatt med
händerna, eller en hundvalp
anstränga sig att bita sig själv i
svansen. Sådant är naturligtvis
mycket roligt när man inte själv har
något att göra.*
Medan man alltså så där roat
åser socialismens självbesinning
genom något färgade glasögon gör
man sina reflexioner och inpass, alla
vittnande om gott samvete och
fullkomligt välbefinnande. Man plågas
med andra ord inte själv så sär-
* Sedan ovanstående skrevs har den
politiska situationen på det hela taget
blivit en annan, men även om skildringen
har förlorat i aktualitet gäller den
under alla omständigheter för den tidpunkt
då den skrevs, våren 1919.
Senare anm. av förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
