Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Jändel, Ragnar: Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
TIDEN
med ett eget stoff och en egen form
och påminde ej om några främmande
förebilder.
I den lilla dikten »Jeg ser» har
man genast Obstfelder för sig, sådan
som han var — människan som står
som barn inför världen och ser ut
över dess »store, evige mylder»,
kännande sitt eget främlingskap:
Jeg ser på den hvide himmel,
Jeg ser på de gråblå skyer,
Jeg ser på den blodige sol.
Dette er altså verden.
Dette er altså klodernas hjem.
En regndråbe!
Jeg ser på de höie huse,
jeg ser på de tusinde vinduer,
jeg ser på det f jer ne kirketårn.
Dette er altså jorden.
Dette er altså menneskenes hjem.
De gråblå skyer samler sig. Solen
blev borte.
Jag ser på de velkledte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser på ludende heste.
Hvor de gråblå skyer bliver tunge.
Jeg ser, jeg ser ...
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt ...
Jag har förut antytt det: Obstfelder
var en ensam man. Han var ömtålig
och rolös, därför älskade han också
ensamheten, där det var tyst och
stilla. När han går bland
människorna kan han inte fatta att allt
detta, som de talar så högröstat om,
intresserar dem. »Jeg synes det har
så litet med det egentlige at bestille,
det vi lever og dör for. Jeg sidder
der og lytter, jeg ser deres ansigter
bli glödende, hænderne hæve glassene,
hörer dem bände, le, slå i bordet.
Det gör mig til slut så vemodig.»
»De er vanvettige, de er vanvettige I»
utbrister han full av förtvivlan.
När de andra hålla fest går han
rolös och allena ute i mörkret. Han
tänker på döden och han bryter ut i
tårar vid åsynen av en liten ihj älf rusen
fågel (Dikten »Juleaften»).
Det är ett misstag att tro, att den
verklige lyrikern är den, som är
upptagen endast av sitt eget jag. Han
måste tvärtom i sitt liv genomleva de
tusen andras, han måste ha något av
Bibelns Kristus som bär hela
mänsklighetens syn och lyckolängtan. Så
var heller icke Obstfelder »osocial»,
utan i djupaste mening med i allt.
I »De röde dråber» *) angriper han,
på sitt stillsamma men ändå så
säreget intensiva sätt, hela den moderna
kulturen, industrialismen,
mammonis-men. »Rige kan den måske gjöre
eder — nogle av eder — glade aldrig»!
låter han huvudpersonen, doktor Berg,
utropa. Och i »En pr ests dagbok»
talar han ännu tydligare. Ju högre
civilisationens träd växt i vädret, ju
olyckligare ha människorna blivit.
»Menneske, skab et London uden
et Whitechapel», säger han, »og ros
dig så! Men så länge Whitechapel
er iblandt os, burde vi ikke gå i
sör-gedrakt allesammen?» Han ser på
maskinerna som omspänner jorden och
han finner att allt är mycket gott
gjort. Och dock är alltsammans bara
en grinande benrad. »Benrade,
abstraktioner, — Hvad er alle ord, alle
tanker, alle regnestykker mod det at
skabe liv og skönhed? Har nogen
filosof udtalt en formel större end denne:
Liv — i skönhed? — Hvad vil I?
Hvad söger I? Hvorfor arbeider I
alle? Er det ikke for liv — i
skönhed? Har I glemt det? Ja, då vilde
eders jord være blevet et dårehus».
*) Obstfelders produktion är samlad i
följande arbeten: »Digte» 1893, »To
noveletter» 95, »Korset en kjærlighedshistorie»
96, »De röde dråber» (drama) 97 samt »En
prests dagbok» 1900, diktarens dödsår.
Samtliga, utom de två första, utkommo hos
Gyl-dendal i Köpenhamn, som år 1917 utgav
alla samlade i två vol. till ett pris av
tillsamman 7 kr. Dessutom utgavs 1903 en
samling dagboksanteckningar, efterlämnade
dikter m. m. under titeln »Efterladte
arbeider» i urval av Obstfelders vän, Viggo
Stuckenberg. Pris 5 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
