Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Jändel, Ragnar: Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR JAN DEL: SIG BJÖRN OBSTFELDER.
185
Sigbjörn Obs tfelder.
En norsk centrallyriker.
För TIDEN av RAGNAR JAN DEL.
Det förefaller en ibland så
egendomligt, när man läser döda diktares verk,
att dess skapare verkligen icke i
personlig mening leva kvar bland oss.
Men aldrig har jag känt denna känsla
så stark som vid läsningen av Sigbjörn
Obstfelder — kanske därför att ingen
så som han uppenbarat den besjälade
människan. Tanken vägrar fatta att
detta hjärta som vibrerar i varje rad
han skrivit, att dessa vemodiga,
allt-seende ögon inte mera äro — att de
äro brustna sedan snart tjugo år.
Obstfelder tillhörde de få diktare
om vilka man tycker, att det är en
förnärmelse att sätta ordet »författare»
som titel framför deras namn.
»Författaren Henning Berger», »författaren
Ossiannilson», det går bra — men
»författaren Obstfelder», det låter
vanärande. Han älskade inga
knalleffekter, inga högljudda applåder, intet
re-klammakeri. Han ville blott att orden
skulle »komme med stjernetegn på sin
pande».
Vill man finna en svensk
centrallyriker att sätta i jämnbredd med
Obstfelder, är väl Vilhelm Ekelund
nästan den ende, man kan tänka på.
Utom mycket annat ha de också haft
det gemensamt, att de båda varit i hög
grad ensamma. Deras fattigt utstyrda
små böcker ha försvunnit i
bokhandelshyllorna, där dussinförfattarna ståtat
med tjocka luntor i franska band. Men
medan Ekelund är en drömmare i
rustning, möter oss Obstfelder utan
förklädnad och ger sig själv mera
omedelbart.
Obstfelder föddes i Stavanger 1866
i ett hem präglat av den svartaste
religiösa dogmatism. Det var tungsinne
i släkten och Sigbjörn måste under
en lång tid dela rum och bädd med
en vansinnig broder. Utan tvivel
bidrog denna barndomsmiljö mycket att
ge Obstfelders naturliga intensiva
livskärlek den prägel av djupt vemod som
är honom säregen. Hela livet igenom
behåller han ju också ett starkt
religiöst drag. Att detta dock ej var av
det officiellt sanktionerade slaget, visas
bäst av en notis som förra sommaren
gick genom pressen och som förmälde
att en staty av honom, som skänkts
till hans födelsestad, att resas i
närheten av kyrkan, vägrats plats
emedan han ansågs alltför kättersk.
År 1884 blev Obstfelder student
och inskrevs fyra år senare vid
Kristiania tekniska skola, varefter han,
ett par år senare reste över till
Amerika för att bli ingenjör. Där fann
han snart att han icke var född till
»något nyttigt». Redan året därpå
kom han, »nervös och förpint»,
tillbaka till Norge, nu säkerligen klart
medveten om sin rätta uppgift.
»Heller vilde jeg», skrev han redan under
Amerikatiden i sin dagbok, »suite og
spille violin end kaste mine dage
væk».
Sommaren 93 utkom en samling
»Digte» på John Griegs förlag i
Bergen. Redan här har han helt funnit
sig själv. Den uppmärksammades
naturligtvis inte som den förtjänade, men
ingen kunde bestrida dess
originalitet. Dessa dikter visade en konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
