Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1919 - Olberg, P.: Folkhushållningens sammanstörtande i Sovjetrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. ÖLBERG: FOLKHUSHÅLLN. SAMMANSTÖRTANDE etc.
249
började den upplösningsprocess, vars
tragiska slut vi nu uppleva.
Egentligen skulle pånyttfödelsen
ha börjat med freden i B rest-Lit o wsk.
Demobiliseringen återgav miljoner
vana armar åt uppbyggningsarbetet.
Fabrikerna, som befriats från
krigsproduktionen, kunde åter ägna sig åt
nyttigt arbete. Budgetens
överbelastning med krigsutgifter bortföll.
Intet av allt detta inträffade.
Rådsregeringens politik förde landet
allt närmare avgrunden. Utan plan
strömmade hären tillbaka; utan plan
fördelade den sig över landet och
återgick till privatlivet. Den gick, om
jag så må säga, hem på egen hand.
Av politiska skäl måste
sovjetregeringen nöja sig med denna
desorganisation. Den hade lovat soldaterna,
genom vilka den fått överhanden,
omedelbar fred, och nu gällde det att
infria löftet. För att hålla
soldaterna vid gott lynne under de
långsamma fredsförhandlingarna, lät
man hären själv skaffa sig fred på
ovan antydda sätt. Eesultatet av en
dylik politik var på förhand klart.
Ej bättre beställt var det med den
ekonomiska demobiliseringen. Våld
hade fört bolsjevikerna till makten.
En atmosfär av allmänt missnöje
omgav dem. Den gamla statsapparaten
vägrade lyda. Ämbetsmännen ville ej
arbeta tillsammans med
sovjetregeringen. På så sätt sökte man isolera
inkräktarne, och utan tvivel är detta
en av orsakerna till landets totala
förfall. Oerhörda voro de svårigheter,
den nya regeringen påträffade, då
den tog itu med lösandet av de
ekonomiska problem, som ej kunde
undanskjutas, och med försöket att
demobilisera krigsindustrin.
Ännu en omständighet
påskyndade upplösningsprocessen. Det var de
ryktbara dekret, som tillförsäkrade
arbetarne kontrollen i fabrikerna,
och som skulle inleda
socialiserings-processen i bolsjevistisk anda. Såsom
var att vänta uppeggade dessa dekret
arbetarnes ägareinstinkter och en
livlig kapplöpning om arvet började.
Tusentals fabriker stängdes under
denna parforcejakt av
konkurrerande instinkter och ett definitivt förfall
började.
Utan att bekymra sig om den
moderna folkhushållningens båda
huvudfaktorer — penningomloppet
och varuutbytet — lamslog
sovjetregeringen genom ett förhastat
nationaliserande av bankerna hela
handelsapparaten och berövade på så
sätt landet själva regulatorn för
hushållningen. Den ena industrigrenen
efter den andra nationaliserades så,
utan nödig prövning av
förutsättningarna därför. Men icke ens
denna kritiklösa lust att experimentera
hade nödvändigt kommit den
socialistiska tanken att misslyckas i
praktiken. Vad som på förhand dömde
varje socialiseringsförsök att
misslyckas, var landets ekonomiska och
sociala struktur. Ett land, som till
större delen utgöres av småbönder
och kulturellt lågt stående
analfabeter, ett land, vars industri kvävts
av kriget, vars arbetare utgöres av
oorganiserade, oskolade och till större
delen mindervärdiga element, är
ännu ej moget för socialismen. Detta
måste rådsregeringens ledare ha
vetat. Om de det oaktat med
oförsvarlig brådska diktatoriskt
nationaliserade det ena företaget efter det
andra, så låter detta ej förklara sig
genom det svåra läge, vari de befunno
sig. Bolsjevikerna lovade
arbetarklassen socialismens omedelbara
förverkligande. För att nu betala sin
skuld — ty deras existens berodde
av kreditorerna — satte de arbetarne
i spetsen för de "nationaliserade"
företagen och skapade så i stället för
den socialism, som ej för ögonblicket
kunde genomföras, denna skenbild av
förstatligad privatdrift,
Det är tydligt att en socialiserad
produktion blott är möjlig inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
