Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1919 - Wiik, Karl H.: Ur gamla papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL H. WIIK: UR GAMLA PAPPER.
287
den, dock endast i den utsträckning,
att hans yrkesutbildning ej blev
därigenom lidande. I praktiken
yppades likväl härutinnan ideligen
missbruk, och bl. a. klagade bönderna
vid 1762 års riksdag över, att deras
barn, som sändes till städerna för att
lära något hantverk, användes till
andra sysslor. Men som känt har
detta missförhållande icke fullt
utrotats i dag som är.
Inom den unga fabriksindustrin,
där barnskyddet varit ännu
behövligare, var detsamma så till vida ännu
ofullkomligarc än inom
skråhantverket, som barn fingo användas i
fabriksarbete från 10 års ålder (enl.
hallordningen av år 1739). Likväl
är detta stadgande till heder för den
svenske lagstiftaren, ity att t. ex.
inom den engelska fabriksindustrin
ännu nära ett århundrade senare
ingen gräns fanns för exploatering
av barnens arbetskraft. — Lärpojke
skulle stanna i läran 5 år; dock
kunde denna tid förkortas och även den
dagliga arbetstiden inskränkas till
vissa timmar av dagen, ifall
lärlingen tidigare erhållit en god
uppfostran, som underlättade hans
utbildning. Också för fabriksindustrin
gällde, att arbetsgivaren borde
7’mildt och billigen med arbetarne
umgås", men då ingen
yrkesinspektion fanns och då varken gesäller
eller lärlingar voro representerade i
hallrätterna, kan nämnda stadgande
antagas ha förblivit en from önskan.
I frågan om arbetsdagens längd
inblandade sig vanligen icke
lagstiftaren. Rörande ett yrke har jag dock
funnit stadganden i detta avseende.
I Commerse-Collegii år 1753
utfärdade ’ ’Ordning, hwaref ter Idkare och
Arbetare vid Siden- och Half-Siden
handteringarne hafwa sig at rätta",
stadgas att arbetstiden för
sidenarbetare skall under månaderna oktober
—mars räcka från kl. 6 f. m. till kl. 9
e. ni., övriga månader från kl. 5 f. m.
till kl. 8 e. m., dock med en halv
timmes frukost- och en timmes
middagsrast. Arbetstiden var alltså 13½
timme. Men då vi betänka, att lika
lång arbetstid ännu för icke länge
sedan förekom inom vår industri,
inse vi, att den nämnda
begränsningen nog på sin tid kunnat ha
betydelse som skydd mot en ännu längre
arbetstid.
Slutligen må nämnas, att icke
heller arbetarnas sjuk-, olycksfalls- och
ålderdoms försäkring helt och hållet
är en uppfinning av vår tid.
Förutom de kassor skråämbetenas gesäller
i sådant avseende hopsamlat och som
ledde sitt ursprung från djupa
medeltiden, förefunnos liknande
inrättningar till en del också inom vår
storindustri under frihetstiden. En
påminnelse därom utgör det stadgande
i förbemälda Ordning för idkare och
arbetare inom sidenindustrin, enligt
■vilket den plikt arbetare kunde
ådömas för försumlighet i arbetet tillföll
"Sjuk- och Döds-Cassan". Uti 1766
års masmästareordning stadgas, att
vissa till masmästareämbetets låda
inflytande medel skola användas till
understödjande av sjuka samt gamla
och förtjänta hyttearbetare och deras
änkor ävensom till lärodrängars
uppmuntran. I hammarsmedsordningeii
åter tillerkännes arbetare vid
olycksfall ett understöd, utgörande 2 daler
i veckan och utgående från och med
tredje sjukdomsveckan till dess
sjukdomen är överstånden. Understödet
utbetalades till hälften av
arbetsgivaren, till hälften ur "ämbetslådan"
(skråets kassa). Drabbades
arbetaren av bestående arbetsoförmåga,
"niute understöd af Ämbetslådan,
eller besörjes genom andre utvägar".
Till ämbetslådan ägde både
arbetsgivare och arbetare bidraga med vissa
avgifter, och ur densamma utgåvos
understöd, förutom i nyssnämnda
fall, även åt "gamle och förlamade
Smeder, samt deras Enkor".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
