Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1919 - Wiik, Karl H.: Ur gamla papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
TIDÉN
sättande deras förehafwande
befordrar, böte dubbelt.’’
För kuriositetens skull må nämnas,
att dessa stadganden aldrig blivit i
Finland formellt upphävda. Men
ingen nutida domare torde ha mod
att tillämpa dem.
Från böndernas sida, vilka
förrättade körslor och andra arbeten åt
bruken, gjordes någon gång försök
att få lönerna för dessa arbeten i
lag bestämda, men något nämnvärt
resultat vanns därav icke.
Ett för arbetarna gagneligt
stadgande var däremot det i
hallordningen ingående, vilket bjöd
fabriksidkare att, därest han icke jämnt
kunde hålla sina arbetare med arbete,
utbetala åt dem skäliga
"väntepenningar" under ledighetstiden eller
ock låta dem gå.
Men ängsligt tillsåg man, att
arbetarna ej skulle på egen hand företaga
sig att söka förbättra sina villkor.
Förty stadgas i 1720 års
skråordning, att sammankomster, som
gesäller höllo annorledes än i tvenne
mästares närvaro, straffas med 8 dalers
böter. Samma år stadgades i en
särskild förordning om arbetarna vid
Falu kopparverk, att de med sina
önskemål ägde vända sig till
bergsmästaren eller gruvrätten, men icke,
vid risk att behandlas såsom för
myteri, "gadda sig tilhopa eller...
hafwa några hemliga
sammankomster ".
Efter att ha tagit kännedom om
ovanstående lagstadganden
förundrar man sig icke alldeles mycket över,
att arbetare i stor utsträckning sökte
anställning i utlandet. Orsaken
härtill angavs dock av dåtida
författare olika. Medan rikshistoriografen
Schönberg fann densamma vara ’
’arbetarnes bristande
fosterlandskärlek" — en egenskap, som tyckes ha
vidlått dem redan då! — ansåg den
snillrike finländske prästen Anders
Chydenius orsaken till emigrationen
vara frånvaron av näringsfrihet samt
därav följande elände för
arbetarklassen ävensom den till följd av
statsmaktens ingrepp rådande
osäkerheten i
jordegendomsförhållandena på landet.
I stället för att råda bot härpå
sökte statsmakten medels hårda
straffbestämningar hindra arbetarna att
undandraga sig de svåra förhållandena,
i hemlandet. Sålunda stadgades år
1749, att om arbetare, ’ ’hwilka någon
kunskap om bergswerk äga", foro till
utlandet utan att ha Bergs-Collegii
tillstånd, så botade de första gången
200 dalar silvermynt, andra gången
dubbelt opp, och tredje gången miste
de livet! Böterna försonades vid
bristande tillgång med att 5 eller 7
gånger springa gatlopp. Till samma
straff dömdes den, vilken "tubbat"
arbetaren till resan. Dessa
stadganden ansågos dock ej länge tillfylles,
ty redan år 1756 förklarades "til
förekommande af skadeliga försök til
Inrikes Fabriquernes obestånd", att
den som försökte locka en
manufakturarbetare ur riket pliktade 2,000
daler samt var skyldig att skaffa
arbetaren tillbaka; denne åter pliktade
1,000 daler.
Vi böra dock, som ovan antyddes,
icke tro att frihetstidens lagstiftning
helt och hållet skulle förbisett
behovet av att bereda också arbetarne
något skydd. Varje
arbetarskyddslagstiftning har ju börjat med barnen
såsom varande de mest värnlösa, och
i 1700-talets (ja, ären tidigare
århundradens) skråordningar träffas
stadganden rörande dem. Uti 1720
års "Ordning och Skrå för Händt
-wärkare i Swerige och Finland"
stadgas sålunda, att lärpojkar skulle
ha fyllt 14 år och förbli 3 à 5 år i
läran. Husbönderna förmanades att
ej "af blotta ondska slå och
oskiäli-gen handtera någon lärpojke".
Lärpojke var skyldig att åt
mästaren (ej åt gesällerna) förrätta ären-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
