Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1919 - —n: Hantverksliv under äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—n: HANTVERKSLIV UNDER ÄLDRE TIDER.
327
var den bästa. Bestämmelsen hörde
mera till papperet än verkligheten.
Ämbetet hade i regel en gång
varje kvartal sammanträde.
Däremot om åldermannen ansåg
sådana ärenden föreligga, att extra
sådant behövde äga rum, hade han
att kalla till detta. Ämbetsbröderna
hade då att komma tillstädes vid
vite av 24 öre.
Om någon vid en
gillessammankomst missfirmade ämbetet med
föraktliga ord eller åthävor, skulle
denne därför böta 3 daler. Sak
samma om någon ämbetsbroder
uppbröt ett till ämbetet ställt brev.
Detta skulle överlämnas till
ålderman eller bisittare att av honom i
ämbetets närvaro uppbrytas.
Liknande böter voro också stadgade
för den, som i ämbetet upprepade
en sak, vilken en gång vore förlikt.
Om någon tog sig före att yppa
vad som i ämbetet inom lykta
dörrar vore talat skulle ävenledes
erlägga böter. Ingen fick tala
okvä-dingsord om mästare eller dennes
hustru vid sammankomst, ingen med
hugg och slag där överfalla den
andre samt- ej heller lämna
gilleslokalen förrän sammankomsten var
slut, allt vid böters erläggande.
Den som, då ämbetet var tillhopa
och ämbetslådan var öppen,
fördristade sig att föra oljud »slå med
vredesmod i bordet eller bjuda trots»,
skulle därför bestraffas. Ej heller
fick någon komma beväpnad till
gillessammankomst.
Det var emellertid icke allenast
förbjudet att »bruka mun» mot
varandra i gillesstugan, utan det
stadgades också böter för den som efter
sammankomstens slut, vid utkomsten
på gatan, klandrade vad som
försiggått därinne, eller sade sig vara
orätt vederfaren. Om en person
uppgav att så var förhållandet hade
han att anmäla detta vid
gillessammankomsten.
Om någon mästare önskade taga
plats som sådan hos någon adlig
herre å dennes gods och gård, hade
han full rätt att stå kvar i ämbetet,
om han i fortsättningen erlade sina
avgifter till detta och »borgerlig
tunga» till staden. Om någon
mästare lämnade ämbetet för att bosätta
sig i annan stad hade han att erhålla
flyttningsbevis dit; men om han ville
återvända till den förra skulle detta
sedan stå honom öppet, emot
erläggande av fem daler till ämbetslådan.
De gamla hantverksgillena voro
ävenledes en sorts
välgörenhetsinrättningar. Om någon mästare
exempelvis utan eget förvållande,
slöseri eller dryckenskap, utan mera
genom sjukdom, blev urståndsatt att
sitt yrke utöva, hade denne »med
borgmästare och råds minne», att ur
ämbetslådan utbekomma så stort
belopp, som kunde anses nödigt för
att hålla nöden från dörren. Och
skulle denne icke heller ses med
sidovördnad.
Däremot var detta förhållandet
med den eller de mästare, som
be-gingo sådana brott att de mistade
heder och ära. Dessa skulle
genast utstrykas ur ämbetet, så att
detta därigenom icke blev generat.
Efter utståndet straff och efter gjord
avbön kunde han emellertid åter,
efter grundlig prövning, däri
intagas.
Ingen fick missbruka Guds namn
vare sig i gille eller på verkstad,
ingen bedriva arbete på sön- och
hälgdagar, ingen »kladda» i annans
hantverk, allt vid böter.
Om någon ville »jaga bönhasar» i
staden skulle man därtill ha
ämbetets och borgmästarens lov. Ingen
hade rätt att undandraga sig kronans
arbete och ingen att taga mera
betalt, vare sig det gällde kronan
eller enskilda, än vad taxan
föreskrev. Den som gjorde detta hade
att därför erlägga böter. Sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
