Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1919 - —n: Hantverksliv under äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
TIDEN
yrkets utövning behövde. Ej heller
hade någon rätt att vid arbetets
föryttrande, rätta sig efter en annans
köp, som sitt arbete ville stegra,
»utan var sälja sitt för det lindrigaste
och bästa köp, som han gitter».
Ämbetsbroder hade icke heller rätt att
lasta annans arbete. Den som
gjorde detta skulle därför första
gången böta 6 mark samt andra
gången dubbelt. Hälften så
mycket hade den att böta, som trängde
sig in i annans arbete, varom
avtal förut träffats. Vidare skulle man
vid samma bötesbelopp icke
försumma att sätta sin stämpel på
arbete man utfört.
Vidare fanns en särskild ordning
gällande mästare och gesäller
emellan. Sålunda var gesällen skyldig
svara mästaren för det arbete, som
han hade om händer. Vidare heter
det i skråordningen av 1669:
»gesäller och mästersvenner skola sig
hos sina mästare väl och redeligen
förhålla i deras verkstad, och arbetet
icke försumma: varken genom
frimåndag, spatsergång eller annan
fåfänga». Den, som handlade emot
denna bestämmelse skulle böta med
en halv dagslön till de fattige, samt
svara för den eventuella skada
mästaren därigenom lidit.
Ingen gesäll fick vid sidan om
mästarens arbete utföra något
sådant vid böter av 6 mark under
vanlig arbetstid. Däremot om han
med mästarens vetskap utförde
något sådant under fritiden var detta
honom medgivet. Mästaren skulle
i rätt och bestämd tid till gesällen
utbetala dennes arbetslön. Ingen
gesäll hade rätt att vägra utföra det
arbete som mästaren honom hade
befallt vid böter av en daler
silvermynt till ämbetslådan. Om en
mästersven icke åtnöjde sig med den
mat, som vederbörande mästare
eller dennes änka honom bestod,
hade han att anföra klagomål hos
ålderman och bisittare, som denna
sak hade att avdöma. Man hade
nämligen i regel sin täring hos den
mästare å vars verkstad man
arbetade.
Om gesäll lockade lärpojkar med
sig; å krog eller han också själv utan
mästarens vetskap låg borta, skulle
han därför straffas med 1 dalers
böter. Beträddes en sådan med
otrohet och denna icke var av den
art, att den behövde föranleda till
laga ingripande, hade åldermän och
bisittare rätt att densamma
avdöma. För övrigt hade mästaren
»husbonderätt» gent emot gesällerna
lika väl som i fråga om
lärpojkarne.
Om någon gesäll ville ge sig ut
på vandring hade han att taga pass
av ämbetet samt att betala till lådan
i/2 daler. Om någon genom
motvillighet lämnade sin mästare utan
att därför ha full orsak hade denne
att erlägga tre daler vilket belopp
jämväl den mästare fick böta som
lockade eller "tubbade en annans
gesäll. Ävenledes var böter stadgat
för den, som tog sig an en gesäll,
som man visste utan mästares goda
minne hade lämnat sin tjänst.
Mästare hade rätt att i sitt arbete
antaga så många lärpojkar, som
ämbetet å ena sidan och borgmästare
och råd å den andra kunde honom
anförtro. Lärpojken var förpliktigad
att löpa de ärenden, som mästaren
befallde honom uträtta. Det hette
emellertid i skråordningen
beträffande mästares och gesällers
ställning till lärpojkarne: »ingen
mästare, mindre hans gesäller, må uti
dryckenskap eller eljest av blott
ondska, illa slå och oskäligen hantera
någon lärpojke». Böter stadgades
med tre daler och dubbelt för var
gång förseelsen upprepades. Det
oaktat kan man tryggt våga säga,
att lärpojkens ställning icke alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
