Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Händelser och spörsmål - Förlängningen av arrendeavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
TIDEN
Härtill bör knappt annat svaras än att den
tanken knappast torde hava framtiden för
sig, som vill kedja jordbrukets arbetare vid
jorden, ej av kärlek till densamma, utan i
förtröstan på att en viss ofri ställning
skall klava arbetarna fast därvid.
Av invändningar, som i övrigt gjordes
mot lagförslaget, må antecknas den, som
ville hävda, at^till grund för tvångsinlösen
av jord ej kunde eller borde läggas den
omständigheten, att jorden vore
utarrenderad. Invändningen torde näppeligen kunna
anses annat än som ett svepskäl för
önskan att fälla förslaget. Även om den
uppfattningen skulle anses mindre riktig,
vilken jordkommissionen uttalat, att en
blivande lagstiftning om tvångsavlösning av
jord skulle avse jord, som brukas av annan
än ägaren, så hade rättelse därutinnan
kunnat äga rum allenast genom ett uttalat
önskemål från riksdagens sida, utan att
lagförslaget behövt fällas. Själva saken i
förevarande avseende kunde dock ej gälla
något annat än den jord, som nu
brukades av annan än ägaren, och därmed också
att de, som nu brukade annans jord, ej
skulle bliva fördrivna därifrån. För den
i skull behövdes en lag om förlängning av
arrendeavtal. Någon dylik lag behövdes
ej med avseende å den jord, som ingen
annan än ägaren brukade.
En annan invändning åsyftade att
uttrycka missnöjet med, att jordägaren mot
tvångsförlängning av arrende endast kunde
göra invändning på den grund att skada
kunde förorsakas honom genom fortsatt
Utarrendering, men ej på grund av fortsatt
Utarrendering till nuvarande innehavaren.
Det gällde med andra ord för högermän
och liberaler att kunna bliva av med en
s. k. ej önskvärd arrendator. —
Jordkommissionen hade dock härvid förklarat, att
gällande lag med ’avseende å fall, där
ar-rendatorn måste anses hava förverkat
arrendet, skulle allt fortfarande äga
full tillämpning. Men helt naturligt
kunde det från lagstiftarens synpunkt
knappast vara skäl att driva bort en
arrendator med sin familj och sitt
bohag blott därför, att jordägaren så
be-Jiagade. Förvaltar en arrendator ur sam-
hällets synpunkt sina pund utan
anmärkning, så bör det väl betyda mindre, om
jordägaren ej trives med honom.
Personliga friktioner mellan jordägaren och
ar-rendatorn äro samhället ovidkommande. —
Den anmärkning, som i riksdagen
uttalades, att man kan, om man har en
arrendator, som missköter egendomen, ej bli
kvitt honom, utan han sitter kvar på grund
av lagen, vilar alltså på ett kapitalt
missförstånd, beroende på att vederbörande ej
läst handlingarna i saken med
noggrannhet.
Av liknande halt och som bevis på, hur
pass objektivt och huru mycket man
förstått lagförslaget, må anföras
följande yttranden: "Det kan finnas fall,
där ägarna ha utarrenderat sina
gårdar och nu själva vilja överta brukningen
av dem. Sådant omöjliggöres av denna
tvångsförlängning. Det kan finnas fall, då
ägaren till ett hemman vistas i Amerika
och vill komma åter för att taga sin
utarrenderade gård i besittning. Detta kan
säkerligen ej heller ske om denna lag går
igenom." Dessa uttalanden och flera
andra därtill, åhörda av högermän och
liberaler med livlig tillfredsställelse, bero på
en fullständig missuppfattning av det
kardinala hos lagförslaget. Lagförslaget
avsåg ej huvudgården, ej ägarens gård, utan
lägenheter, upplåtna från ägarens gård,
hemman lydande under ägarens gård.
Med förenade krafter stjälpte högermän
och liberaler lagförslaget. Det motstånd,
som i förevarande fall restes, måste anses
så mycket mera osympatiskt, som det från
de agerande högermännens och liberalernas
sida framstod som ett begär att se sig
själva till godo, men åt de små i samhället,
som bruka jorden, ej unna en torva, som
de kunna kalla sin. Man måste beklaga,
att så liten förståelse finnes för
förverkligandet av ett i socialt avseende så
betydelsefullt önskemål, som tillrättaläggandet
av landets jordfråga innebär, att till och
med själva förberedelsen därtill avvisas.
Denna frågas lösning kan dock omöjligen
hindras. På den goda viljans väg synes
dock lösningen ej stå att finna. Återstår
alltså striden.
W. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
