Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Händelser och spörsmål - Förlängningen av arrendeavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL.
143
avsåg detsamma endast avtal om arrenden,
som utgingo före den 1 januari 1925.
Dylika avtal kunde enligt förslaget förlängas
till och med den dag år 1925, som
motsvarade den, å vilken avtalet eljest skolat
upphöra. Tillika avsäg förslaget odlad
jord till en vidd av högst 25 hektar.
Vad innebar i princip detta lagförslag? —
En mycket stor del av
nyttjanderättsha-vare utgöras av bolagsarrendatorer,
torpare och deras vederlikar. .Det är känt om
dessa, att de i förhållande till vederbörande
jordägare intaga en mindre stark ställning.
En social arrendelagstiftnings uppgift
bleve därför, bland annat, att förhindra
jordägaren att utnyttja det övertag, han
har över ar rendatorn att påtvinga denne
arrendevillkor av oskäligt betungande
beskaffenhet, ävensom att till förmån för
ar-rendatorn skapa vissa garantier av
ekonomisk och social natur för att dymedelst
skapa en ekonomiskt och socialt
tillfredsställande situerad arrrendatorsklass. — En
annan viktig uppgift gällde
tvångsavlösning eller friköpning av jord. För sin
lösning krävde sagda spörsmål en grundlig
utredning, dragande lång tid.
En var, som något känner
människonaturen, lärer lätt förstå jordkommissionen, då
den räknade med, att åtskilliga
jordägare önskade att undandraga sig
verkningarna av lagstiftningsåtgärder av
antydd innebörd, något som i ty fall skulle
tillgå så, att i den mån gällande
arrendeavtal utlöpte för de särskilda
bruk-uingsenheterna, ej vidare upplåta dem på
arrende, utan på annat sätt disponera över
desamma. Utan tvivel skulle genom ett
dylikt förfarande hinder och olägenhet vållas
för friköpningsverkets lätta och naturliga
genomförande. För att temporärt
säkerställa arrendatorerna och deras familjer i
besittningen av jorden och för att hindra,
att det jordkommissioncn anförtrodda
arbetet skulle störas av åtgöranden från
enskilda personel-, varigenom en lagstiftning
kunde äventyras, framkom
jordkommissio-iien med sitt nämnda lagförslag.
I mars i år framlade den
socialdemokratisko justitieministern Unden för
riksdagen en proposition med förslag till lag av
antydd beskaffenhet. Han motiverade
förslaget med, att han fann det synnerligen
angeläget, att statsmakterna vidtoge mått och
steg för att avvärja den fara, som kunde
hota arrendatorsklassen därigenom, att
jordägarna i större eller mindre
omfattning-sökte genom indragning av arrenden, som
inom de närmaste åren utlöpte, såvitt
möjligt undvika de olägenheter, som för dem
kunde tänkas förbundna med en blivande
lagstiftning pä de nämnda rättsområdena.
Man skulle ju kunna tro, att en lag, som
avsåge att skänka skydd åt tiotusentals
jordbrukarfamiljer mot de faror, som
finnas förknippade med deras nuvarande
otrygga besittningsrätt, en lag, som
utgjorde förberedelsen till skapandet av
nöjda människor av alla de små
arrendatorer och torpare, vilka nu såsom brukare
av en annans jord behärskas av olust och
missnöje, att en sådan lag skulle mottagits
med välvilja. Långt ifrån! Mot denna
lag reste sig, ej utan en viss hätskhet,
högermän och liberaler i endräktig
samvev-kan.
Vad var det, som uppkallade dem till ett
sådant bittert motstånd? Jo, den privata
äganderätten ansågs befinna sig i fara!
Oaktat detta spörsmål alldeles ej förelåg
till behandling, låg det en.hetta över
behandlingen av det ifrågavarande
lagförslaget, som måste väcka förvåning, desto mera
som den var opåkallad. Lagförslaget
syftade allenast dithän, att utredningsarbetet
för en lagstiftning av utomordentligt stor
betydelse ej skulle störas och omöjliggöras.
Lagförslaget ville allenast, att
förhållandena beträffande småarrendatorer, torpare
och deras vederlikar, skulle få bliva
orubbade, till dess man hunnit utreda, huruvida
och i vad mån en friköpning framdeles
skulle kunna äga rum av deras
brukningsdelar samt till dess i allmänhet en tryggare
besittningsrätt kunnat för dem, som
brukade annans jord, beredas. En gång, när
en lag om friköpning av jord eller om en
social arrendelagstiftning låge på
riksdagens bord, då hade ju riksdagen
i sin makt att avslå lagen, om
riksdagen så behagade, eller att ändra eller
forma om densamma såsom riksdagen
önskade. Talet, som beständigt återkom i
diskussionen om inskränkning och
beskärande av den privata äganderätten, kan ej
tillmätas vederhäftighet. Ingen människa
i detta landet vet ännu, vad en blivande lag
om friköpning av jord kommer att
innehålla. Ingen vet, vad lagen kommer att
stadga som villkor för att jord skall fä
friköpas. Ingen vet, vilka inskränkningar
lagen kommer att uppställa vid en
friköpning. Ingen kan därför heller med fog
yttra sig om huruvida eller i vad mån en
friköpningslag kommer att lända honom
eller andra till men. Anmärkningarna
beträffande den privata äganderätten måste
därför anses hänga i luften.
’Men att de så kraftigt framfördes,
rentav gjordes till det centrala i motståndet,
är betecknande.
Från godsägarehåll ordades vidlyftigt
och med farofylld stämma om, att
godsägarna genom en blivande friköpning av
jorden skulle berövas den arbetskraft,
som nu genom torparna stode dem till buds..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
