Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Backlund, Sven: En tro och en bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BACKLUND: EN TRO OCH EN BEKÄNNELSE.
159
nat än det obestridliga faktum, att
i den nuvarande samhällsmiljön det
enskilda ekonomiska intresset är den
huvudsakliga drivkraften för
människornas handlingar — för allas
våra handlingar. Jag tror t. o. m.
att i nuvarande samhällsmiljö en
människa knappast kan komma
längre i uppriktig idealitet än att
hon under avsky konstaterar detta
faktums giltighet även beträffande
henne själv.
Men huru skulle nu
samhällsmiljön kunna förändras?
För att svara på den frågan
återvända vi till vår utgångspunkt.
Det nuvarande kaotiska tillståndet
inom den mänskliga produktionen
skapar ett ständigt ökat mått av oro,
ett ökat mått av lidande. Det
förvärras sedan genom att fortfara. Det
hotar själva grundvalarne för hela
vår civilisation. Det väcker på det
sättet upp allt flera människor till
en levande insikt om
nödvändigheten av att med yttersta
hänsynslöshet och djärvhet ränsa upp sina
bråten av bekväma men förlegade
tankar och bryta de nya vägar, som
föra till det mänskliga arbetets
frigörelse.
Ur själva krisen växa alltså upp
de krafter, som skola framkalla de
nödvändiga fö rändringarne i den
sociala atmosfären.
Låt oss icke av en förförisk
materialistisk historiefilosofi förblindas
till den grad, att vi icke se att den
kris, som går över världen, är en
moralisk kris. Vi ha mist
känslan av vårt sammanhang med
släktet, med generationer som gått och
med generationer som komma.
Sönderslitna i vårt innersta famla vi
omkring en »enskild egoism» som i
verkligheten ingenting annat är än
ett bedövningsmedel, som vi bruka
för att icke känna smärtan av att
leva utan religion, av att leva utan
att ha någonting att böja oss för i
vördnad och tillbedjan och i
medvetandet av vår plikt.
Krisen är en moralisk kris.
Ingen förbiser vikten av, att det
industriella livet organiseras på ett
sådant sätt, att produktionens
avkastning blir så stor som möjligt.
Men den förstår absolut ingenting
alls av vad som försiggår i vår tid
som icke ser att den stora
väsentliga frågan icke är denna, utan är:
att det industriella livet organiseras
på ett sådant sätt, att arbetets
helgd återställes, att
människornas liv fylls upp av deras arbete,
av glädjen vid arbetet på nytt igen.
Kan det problemet icke lösas, då
finns ingen väg ut ur den kris vi
befinna oss i.
Men det finns ingen anledning
varför det mänskliga geniet skulle
kapitulera inför den uppgiften, hur
svår och hur olöslig den än kan te
sig. Uppenbart är att lösningen
kommer att innesluta en total
omorganisation av samhället i dess
helhet! Utan att ingå på en närmare
diskussion om denna sak må det
vara tillåtet att peka på någonting
som vid sidan av det komplex av
problem som sammanfattas i
slagordet om industriell demokrati med
all visshet kommer att rycka i
förgrunden vid en sådan omorganisa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
