Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Hirdman, Gunnar: Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HIRDMAN: ANNA LENAH ELGSTRÖM.
175
om han ärligt vill kämpa
konstnärs-skåpets kamp för djupare liv och
ständigt allt mera levande och sant
uttryck.
Hennes kamp inskränker sig dock
icke till den rent konstnärliga. För
andra ideal är hon även i strid med
sina verk resta som vapen. I
kampen mot kriget såväl som i
kampen för politisk och social rättvisa
är hon även lidelsefullt med. »S a
m-tal och brev» är en
temperamentsfull polemik mot de från 1914
allsmäktiga och yverborna
tidsgudarna. I »Mödrar» (1917)
säger hon i novellens form sin mening
om kriget, om dess »sublima»
lidanden och olika
tapperhetsmanifesta-tioner. Gripande, fascinerande äro
de ohyggliga berättelserna om den
karrikatyr av liv som det tvingar
människorna att leva, både vid och
bakom fronterna, som spöksyner se
de ut, hennes bilder ur
verkligheten, sedda som de äro med den
indignerade protestantens ögon.
Hon beundrar Rosika
Schwim-mer, den stolta, brinnande kämpen
för kvinnans, moderns och
människans rätt mot den dårhusgalna,,
tröga, kalla, djuriska världen. Ar
det icke hon som inspirerat till den
skakande, ofrånkomligt fascinerande
novellen: »Bara en människa»?
Oresonligt, oförnuftigt, affekterat,
vill man ropande skydda sig mot
hennes eruptiva lidelse, som pockar
alla med sig, nödgar alla att inse.
genomskåda meningslösheten,
galenskapen, brottet i att en enda dag
finna sig i den förbrytelse mot allt
mänskligt och gudojmligt, som kriget
är. Mången läsare torde dra en
lättnadens suck, då hon dör, Catarina
Coroley, ty den visar ju, denna död
och vad på den följde, hur fruktlöst
det var att »göra något», hur
hopplös en ensam människas strävan är,
hur litet till och med offret av det
egna livet är värt i en tid, då män-
niskan är förnekad, då den enskilde
ej tillåtes existera annat än som
kugge i ett stort vidunderligt,
andetomt helt.
»Som del i det hela!» Var det ej
så hon ville leva, den unga diktaren
till »Gäster och främlingar» och
»Havsboken»? Jo, men det »hela»,
som sedan 1914 ställt sina krav på
oss, vad är väl det? Staten, den
nationella fördomen. Lögnen i alla
dess gestalter, företrädd av
diplomater, regenter, politiska svindlare,
dårar, ansvarslösa inför Gud och
Människan. »Det helas» karrikatyr
ha de offrat sig för, de goda
människorna, i extasens yra och
hypnosens medvetslöshet. — Hur ser
världen sedan ut? Läs »Kaos», den är
sann, den fasansfulla bilden, läs
»Spökbarnen», det är verklighet, så
går det gamla släktet i graven och
nytt tar vid, dömt redan i moderlivet
till ömklighet och oförmåga att bära
mänsklighetens äventyrade arv, lika
fysiskt som andligt undermåligt att
kunna lyfta världen ur den avgrund
den kastat sig. Hopplöshet borde
vara allt som återstår. Eller finns där
tillräckligt med liv kvar, obesmittat
av »Tyngdens ande?» — Vi måste
dock arbeta som om så vore.
»Tyngdens ande» vänder hon sig
mot. Denna ande är ej blott något
tidstypisk — det är den universella
tröghetens makt, skönjd i materiens
motstånd mot livet och dess behov
av variation lika väl som i
slentrianens och konvenansens,
vanehandlandets och hoptänkandets
hindrande av varje själens omedelbara
framträdande, varje rättskänslans och
barmhärtighetens revolterande
yttring.
Anna Lenah Elgström är alltså
pacifist? Ja, hon ville freden, ville
den långt innan det var »klokt» att
önska den och arbeta för den. Hon
kände ansvaret, icke för Tysklands
sak eller ententens sak, utan för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
