Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Olsson, Oscar: Socialismens kultursamhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialismen vill ett samhällssystem, där inga människor, än mindre
den stora massan av människor, skola göras till blotta verktyg för en
liten klicks utveckling till verklig eller inbillad högsta mänskliga
fulländning. Socialismen vill tillvaratagande och utvecklande fullt ut av
varje samhällsmedborgares människovärde och värdighet, utan andra
hinder än dem, som ligga i vars och ens personliga andliga
begränsning. Och det kan då aldrig vara fråga om hinder i form av
ekonomiska och sociala svårigheter, betingade av ett fåtals privilegier i dessa
hänseenden.
Socialismens stora lidelse på det ekonomiska området är fattigdomens
avskaffande och därmed undanröjandet av det stora sociala hindret
för massornas utveckling till fullt människovärde, till personlig frihet.
Men den vet allt för väl, att den personliga, andliga friheten, inte
tillfaller massorna bara därför att den ekonomiska ofriheten upphäves.
Ehuru detta är den oundgängliga sociala betingelsen för att den
personliga frihetskampen, kampen för den högsta mänskliga värdigheten,
skall med någon framgång kunna upptagas inte bara av en liten elit
utan av mänskligheten i dess helhet. Och därför blir den moderna
socialismen i sin politik inte intresserad av "framtidsprogram",
"maximiprogram" eller vad denna grannlåt tar sig för namn, som
uppträder i förslag om utredning om den låga kulturnivåns avskaffande
hos svarta och gula folkslag eller om lagstiftning för "de gamla
sanningarnas" tillämpning i tidningspress, ämbetsverk och riksdagsdebatter.
Den känsla, som ligger bakom dessa besynnerliga förslag, kan
socialdemokratien däremot fullt förstå och uppskatta. Det visar bl. a. den
svenska arbetarklassens allvarliga insats i folkbildningsarbetet. Och
den svenska arbetarklassen visar genom den insatsen också, att den
begriper att det åsyftade målet endast kan nås genom personligt arbete,
inte genom demonstrationer, riksdagsmotioner och
programförklaringar. Den materialistiska historieuppfattningen hindrar inte i något
hänseende uppskattning av, hänförelse för och lidelsefullt deltagande i
rent ideellt kulturarbete. Men den har en hälsosam förmåga att kröka
läppen till ett försmädligt leende åt den troskyldiga vidskepelsen om de
vackra talesättens och frasernas förmåga att omskapa samhället och
människorna, vare sig de äro av fosterländsk och religiös eller av
radikal och humanistisk art.
Arbetarklassen blir emellertid allt medvetnare om för var dag som
går under utvecklandet av dess folkbildningsarbete, att detta inte får
enbart rikta in sig på de praktiska uppgifterna, de praktiska insikterna
och färdigheterna, hur nödvändiga dessa än äro i tider, då
arbetarklassen går fram till ledningen av samhällsarbetet. Livets stora makter,
mänsklighetens egnaste och högsta arvedel, de egentliga mänskliga vär-
— 245 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
