Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Strannikov, N.: I brytningstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättad”. Denna historia är i och för
sig en individuell episod, utspelad i
ett litet, fjärran från de stora
allfarvägarna beläget land inom ramen
av ett trångt och ”välordnat”,
nästan småstadsaktigt idylliskt trögt och
tryggt samhälle. Det är ett samhälle
som sävligt och gnälligt och trofast
byggts upp genom de samlade
insatserna av oräkneliga generationers
trätor och mödor och svett och
strider och fast sammanhålles av sega
traditioner, vilkas rötter från dagens
yta tränga genom århundraden till
sina fästen under historiens
djupaste skikt. Landet är Sverige,
samhället det svenska. Det är ej svårt
att gissa, ty det veta vi ju, att det är
kärntimmer i den svenska
samhällsbyggnaden, hur korsvirkesmässig i
sin hopfogning, hur väderbarkat
åldersgrå i sin skepelse den än må te
sig.
Fonden, mot vilken allt detta, den
berättade episoden och miljön, vari
den är insatt, avtecknar sig, är vår
världsdels stora drama, som började
med kriget och utvecklar sig vidare i
revolutionerna. I slagskuggan från
världstragedin växer den berättade
episoden utöver sina individuella
mått, får bred och bärande betydelse.
I dess allmännaste drag är den
”gamla historien” berättelsen om en
ung man, som glider in i en kris och
med ödets bistånd, som här bjudes
även i gestalt av en fångcell, så
småningom lyckas bryta de bojor, som
pålagts honom av den närmaste krets,
vari omständigheterna försatt
honom, och slå in på vägen till frihet.
Men den vägen är lång och stenig.
I den vidare verklighet, vari den
unge mannen inträder, då han
lämnar sin ursprungliga omgivning,
finner han ej den vrå, där han kunde
känna sig hemma och slå rot. Vägen
till frihet leder vidare ut i
ensamheten, och berättelsen slutar på den
punkt, där hjälten står öga mot öga
mot den ensamma frihetens kalla
storhet och förnimmer sin
övergivenhet och famlar efter staven.
Visserligen försäkrar författaren,
att ”allt det ovissa skingrades, och
han kände sig säker”. Men vad som
skingrats var ovissheten om lägets
verkliga innebörd och säkerheten var
medvetandet om den fullkomliga
ensamheten. Detta betygar förf.
genast:
”Fri... uppryckt av hemliga
händer och planterad om i ny jord.
Ja, fri och i egen jord... Men fri
till vad?
— Giv mig ett tecken... unna mig
en tjänst!
Han såg upp mot den eviga
rymden.”
Den eviga rymden förblir av
evighet oberörd inför vädjanden från
dem som begära tecken av himlen,
vilket har den lyckliga verkan på
dem som ha stål i sinnet, att de söka
reda sig på egen hand. När plantan
slår rot i den nya jorden, i all
synnerhet om det visar sig verkligen
vara egen jord, då lyfta sig de
slokande bladen åter spänstigt mot sol
och dagg och regn utan att fråga
”till vad”. Däri ligger själva
”tecknet” — och ”tjänsten” ger sig
själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
