Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Moskvainternationalens viktigaste teser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partiet att i sina organiserade leder
ha en minoritet av arbetarna. Intill
övertagandet av makten och under
övergångstiden förmår det
kommunistiska partiet under gynnsamma
omständigheter att utöva ett
odelat andligt och politiskt
inflytande på alla proletära och
halvproletära befolkningsskikt, men förmår
icke att organisatoriskt förena dem
med sina leder. Först sedan den
proletära diktaturen vridit ur
bourgeoisins händer så mäktiga medel till
inflytande som pressen, skolan,
parlamentet, kyrkan,
förvaltningsapparaten o. s. v., först sedan den borgerliga
ordningens slutgiltiga nederlag blir
klart för alla — först då skola alla
eller nästan alla arbetare inträda i
det kommunistiska partiets leder.
3. Begreppen parti och klass måste
på det strängaste skiljas från
varandra. Medlemmarna av Tysklands,
Englands och andra länders
”kristliga” och liberala fackföreningar
tillhöra utan tvivel arbetarklassen.
De ännu bakom Scheidemann,
Gompers et consortes stående mer eller
mindre betydande arbetarkretsarna
äro otvivelaktigt delar av
arbetarklassen. Under vissa historiska
förhållanden kan i arbetarklassen
mycket väl vara insprängda mycket
talrika reaktionära skikt.
Kommunismens uppgift består icke i
anpassningen efter dessa efterblivna delar
av arbetarklassen, utan den är att
höja hela arbetarklassen till samma
nivå som dess kommunistiska
förtrupp. Förväxlingen av dessa två
begrepp — parti och klass — kan
leda till de grövsta misstag och till
förvirring. Så är det t. ex. klart, att
arbetarpartiet trots stämningarna
och fördomarna i en viss del av
arbetarklassen hade att under det
imperialistiska kriget till varje pris
bekämpa dessa stämningar och
fördomar, i det att det företrädde
proletariatets intressen, som fordrade, att
det proletära partiet förklarade krig
mot kriget.
Så åberopade sig t. ex. vid det
imperialistiska krigets början år 1914
socialförrädarnas partier i alla land
alltid konsekvent på de i samma
riktning ljudande rösterna inom
arbetarklassen, då de understödde sitt
”eget” lands bourgeoisi. De förgäto
därvid, att till och med om så hade
varit förhållandet, det måste vara
det proletära partiets uppgift vid ett
sådant tillfälle, att bekämpa
arbetarflertalets stämningar och trots allt
företräda proletariatets historiska
intressen. Så förkastade vid det
tjugonde århundradets början den
tidens mensjeviker (de s. k.
ekonomisterna) den öppna politiska kampen
mot tsarismen med den
förevändningen, att arbetarklassen i dess
helhet ännu icke var mogen för
förståelse av den politiska kampen.
Så åberopar sig alltid den högra
flygeln av Tysklands oavhängiga vid
alla sina halvheter på att ”massorna
önska det” — utan att förstå, att
partiet är till för att gå före
massorna och visa dem vägen.
4. Den kommunistiska
internationalen håller ståndaktigt fast vid den
övertygelsen, att de gamla till andra
internationalen hörande
”socialdemokratiska” partiernas sammanbrott
under inga omständigheter får
framställas som hela det proletära
partiväsendets sammanbrott. Tiden för
den öppna striden om proletariatets
diktatur bringar ett nytt
proletariatets parti till världen: det
kommunistiska partiet.
5. Den kommunistiska
internationalen förkastar på det bestämdaste
den åsikten, att proletariatet skulle
kunna fullborda sin revolution utan
att ha något självständigt politiskt
parti. Varje klasskamp är en
politisk kamp. Målet för denna kamp,
som oundvikligt utmynnar i ett
borgarkrig, är erövringen av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
