Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Moskvainternationalens viktigaste teser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska makten. Emellertid kan den
politiska makten icke erövras,
organiseras och ledas annat än genom ett
politiskt parti. Blott då
proletariatet som ledare har ett organiserat och
beprövat parti med strängt uttalade
mål och med påtagligt utarbetade
program för de närmaste åtgärderna
såväl på den inre som
utrikespolitikens område, kommer erövringen av
den politiska makten icke att bli en
tillfällig episod, utan kommer att
tjäna som utgångspunkten för ett
varaktigt kommunistiskt
uppbyggande av samhället genom
proletariatet.
Samma klasskamp fordrar
likaledes en central sammanfattning och
en gemensam ledning av de olika
formerna för den proletära rörelsen
(fackföreningar,
konsumtionsföreningar, driftsråd, bildningsarbete,
val o. dyl.).
Ett sådant sammanfattande och
ledande centrum kan endast ett
politiskt parti vara. Att avstå från att
skapa, förstärka och underordna sig
ett sådant innebär, att man avstår
från enhetligheten i ledningen av
proletariatets enskilda trupper, som
gå fram på olika stridsplatser.
Proletariatets klasskamp erfordrar en
koncentrerad agitation, som belyser
kampens olika etapper och i varje
speciellt ögonblick riktar
proletariatets uppmärksamhet på bestämda,
för hela klassen gemensamma
uppgifter. Detta kan icke utföras utan
en centraliserad politisk apparat,
d. v. s. utanför ett politiskt parti.
Den av de revolutionära
syndikalisterna och Världens
Industriarbetares (I. W. W.) anhänge bedrivna
propagandan mot nödvändigheten av
ett självständigt arbetarparti bidrog
och bidrager därför i verkligheten
blott till att stödja bourgeoisien och
de kontrarevolutionära
”socialdemokraterna”. I deras propaganda mot
ett kommunistiskt parti, som de
uteslutande vilja ersätta med
fackföreningar eller något slags formlösa
”allmänna” arbetareunioner, komma
syndikalisterna och industrialisterna
de ohöljda opportunisterna nära.
De ryska mensjevikerna ha efter
nederlaget i revolutionen 1905 under
några års tid predikat den s. k.
arbetarekongressens idé, som skulle
ersätta arbetarklassens revolutionära
parti; de ”Gula labouristerna” av
olika slag i England och Amerika
agitera bland arbetarna för
skapandet av formlösa arbetarförbund eller
färglösa parlamentariska föreningar
i stället för det politiska partiet och
tillämpa samtidigt en helt och hållet
borgerlig politik. De revolutionära
syndikalisterna och industrialisterna
vilja kämpa mot bourgeoisiens
diktatur, men veta icke hur. De märka
ej, att arbetarklassen utan ett
självständigt politiskt parti är en kropp
utan huvud.
Revolutionär syndikalism och
industrialism betyda ett steg framåt
i jämförelse med den andra
internationalens gamla, förstockade,
kontrarevolutionära ideologi. Men
jämförda med den revolutionära
marxismen, betyda syndikalism och
industrialism ett steg bakåt. K. A.
P. D:s vänstra flygels förklaring
på den kongress i april, där
partiet bildades, att den bildade ett
parti, men ”intet parti i traditionell
bemärkelse” betyder den andliga
kapitulationen för de syndikalistiska
och industrialistiska åskådningar,
som äro reaktionära.
Endast genom en generalstrejk,
genom de korslagda armarnas taktik
kan arbetarklassen icke hembära
segern över bourgeoisien.
Proletariatet måste gripa till beväpnat uppror.
Den som har insett detta, måste också
begripa, att ett organiserat politiskt
parti är nödvändigt härför, och att
formlösa arbetarunioner icke förslå.
De revolutionära syndikalisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
