Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR BÖR STATEN STRAFFA?
27
helst förnekar statens straffrätt. I tro på människans naturliga
godhet har man hävdat att läte man henne blott ostört påverkas av sitt
eget samvete, av andras omdöme och av en djupgående moralisk
upplysning, så skulle hennes egen avsky för brottet hindra henne
från att begå det eller i vart fall hennes ånger däröver vara straff
nog och tillräcklig sporre till bättring. Åt denna åskådning lutar
tydligen, mer eller mindre, hos oss Lindhagen.
En modernisering av vedergällningsteorin möter däremot hos
rättsmoralisterna. Även dessa äro på sitt sätt humana. De vilja
ej ens tala om straff. Men de vilja att den som skadat en annan
skall ersätta — i nödfall tvingas ersätta — så långt möjligt den
skada han gjort. En dylik ersättning kan för en svårare brottsling
tydligen bliva kännbar nog.
När i nyare tid humanitetskravet först gjorde sig gällande inom
straffrätten, sökte det fastslå bestämda straff för bestämda brott i
syfte att skydda individen mot godtycke. Nu däremot yppar det
sig snarare som ett bemödande att individualisera straffet. Man har
framhävt att det ju faktiskt ej är brottet utan brottslingen som
straffas. Alltså måste man mindre fästa sig vid handlingen själv
än vid sinnelaget som framdrivit handlingen. Alltså må endast
den brottsliga viljan straffas. Man måste ock uppmärksamma att
samma straff verkar olika på olika personer. Kan straffet läggas så
att det förbättrar brottslingen, så är ju detta bäst. Men den
moderna naturvetenskapliga åskådningen (vilken flera av denna
straffteoris anhängare omfatta) unnar ej något större utrymme åt
förbättringstanken, då den ju förnekar viljans frihet. Härtill
kommer på sistone att den moderna ärftlighetsläran tillskriver
uppfostran (särskilt vid mognare år) en mycket underordnad
karaktärsbildande kraft i jämförelse med anlaget. Inom Lombrosos
italienska skola har man ju rentav, redan tidigare, trott sig kunna
konstatera medfödda, utpräglade, oföränderliga förbrytartyper.
I följd av detta tvivel på straffets förbättrande kraft har man
måst falla tillbaka på en teori som av gammalt dels sammanfallit,
dels förknippats med vedergällningsläran: avskräckningsteorin.
Dels har man velat avskräcka brottslingen från att själv begå något
nytt brott. Dels har man velat avskräcka andra från att begå
samma brott som han, genom att hota dem med samma straff. I vissa
fall har man emellertid även funnit denna metod otillräcklig. Vissa
brottslingar låta ej avskräcka sig från brott. Dem har man alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
