Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Hedén, Erik: Varför bör staten straffa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR BÖR STATEN, STRAFFA?
35
rade i regeln åtnjuta en så pass mild behandling som med
säkerheten är förenligt.
I själva verket kan man vid läsningen av Lundstedts kritik ej
undertrycka en känsla att denne söker sak med Thyrén. Men
häpnadsväckande nog försvinner denna känsla helt och hållet vid
läsningen av Thyréns svaromål. Ty ehuru eljes monumentalt oense
med Lundstedt är han ense med honom däri att det ligger ett svalg
mellan deras grundåskådningar. Han har emellertid ingalunda
alltid lyckats klart fastställa vari skillnaden mellan åskådningarna
skulle bestå.
Vad då först angår Lundstedts första princip, att straffets
rättsgrund är samhällsnyttan, så har Thyrén ju uttryckligen förklarat
straffets rättsgrund vara det skydd mot sam hällsfara som det
skänker, och han antyder själv i sin första svarsskrift (s. 34) att skydd
mot samhällsfara är en art av samhällsnytta. Alltså borde han,
tycker man, ha svarat att Lundstedt missuppfattat honom, och att
de i denna punkt äro eniga. Men så svarar han ingalunda.
Tvärtom kallar han Lundstedts ståndpunkt en upprörande cynism och
uppställer mot honom i anslutning till Kant satsen att samhället
får alldeles icke utan vidare använda individen såsom medel. En
straffrättsdomare à la Lundstedt skulle, anser han, nödgas tillropa
den dömde brottslingen: "du hänges att hästar ej må stjälas!" För
att straffet ej skall bliva cyniskt, måste det enligt Thyrén
"motverka en i individens egen vilja liggande fara" (för samhället);
finns en sådan fara, är individen skyldig underkasta sig straffet.
Nu tror ju ej Thyrén själv på viljans frihet, alltså ej heller på
någon personlig skuld. Alltså kan, enligt honom, en i individens
vilja liggande skuld omöjligen vara någon verklig rättsgrund för
straffet; ty en rättsgrund kan ej byggas på en medveten
vanföreställning. Också finner man i Thyréns andra svarsskrif t (s. 4) att han
uttryckligen förnekar allt tal om skuld som rättsgrund. Han talar
där ej ens om den brottsliges vilja. Tvärtom säger han att
rättsgrunden till brottslingens straff är densamma som rättsgrunden till
den kolerasjukes inspärrande på karantän. Då nu den kolerasjuke
inspärras, även om han alls icke röjt någon vilja att nedsmitta andra,
är det uppenbart att Thyrén antingen aldrig fäst någon vikt vid
brottslingens viljefarlighet såsom rättsgrund eller ock totalt ändrat
ståndpunkt — utan att märka eller erkänna det — mellan sitt
första och sitt andra svaromål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
