Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Dalgren, Lars: Politisk historia och kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15G
LÄKS DALGREN
historiska momentet betonats mycket skarpt. Och i Tyskland t. ex.
står man inför en reform av samma undervisning, som även av
moderata anhängare av den gamla ordningen betecknats som en
’ ’omstörtriing’’. (Jag hänvisar t. ex. till en artikel av professor
Ernst Bernheim, "Reform öder Umsturz des Geschichtunterrichts’’
i tidskriften "Erziehung und Bildung", juni 1920). Den högre
undervisningen, framför allt vid våra universitet, rör sig väl ännu
huvudsakligen i gamla banor, men även här kan man skönja ett
och annat tecken till ändring. Jag erinrar om den uppmärksammade
föreläsning, med vilken professor Lauritz Weibull för något över ett
år sedan tillträdde sitt ämbete.
Motsatsen mellan politisk historia och kulturhistoria består ju
bl. a. däri, att den förra framför allt sysslar med de ledande
personligheterna, under det att den senare handlar om civilisationens
utveckling i allmänhet och då måste komma att mycket betona
"massans" betydelse. De stora individernas roll i historien är ett
mycket diskuterat problem; på 1890-talet fejdade t. ex. om detta
ämne Georg Brandes och Höffding. Även om historieskrivarna
ex professo ej i allmänhet gått fullt så långt som den store skotten
Thomas Carlyle, vilken i sina föreläsningar "om hjältar,
hjältedyrkan och det heroiska i historien" (1840) direkt förklarar, att
"universalhistoria är i grund och botten historien om de stora
männen", så har nog avvägningen mellan de enskildas insats i
utvecklingen och det kollektiva momentet ej alltid varit lycklig.
Och ensidigheten har fött ensidighet i andra riktningen.
Den olika problemställningen kan naturligtvis medföra mycket
olika omdömen om samma tidsskede. Ett pregnant exempel må
anföras. År 1906 skrev en socialistisk historiker, doktor Max
Maurenbrecher, i "Vorwärtz" bl. a. följande: "För den borgerliga
historikern är Tysklands historia under det sista århundradet en
enda jubeldikt, som finner sin avslutning i Bismarcks och Vilhelm
I :s tidsskede; för en Proletärisk betraktelse däremot är samma
tid ett enda stort sorgespel’’.
Det var under den stora franska revolutionen, som massans
betydelse klarast framträdde. Under densamma var det också, som
markis de Condorcet i fängelset skrev sin bok: "Utkast till en
historisk framställning av människoandens framsteg" (Esquisse d’un
tableau humain historique des progrès de Tesprit humain, utgiven
1795), vari han bl. a. yttrar följande: "Hittills har historien endast
varit några ledande personligheters historia; det som verkligen utgör
människosläktet, massan, som blott lever av sitt arbete, har
bortglömts ; endast anförarna ha dragit till sig historiens ögon’ \ Dessa
tankar upptogos sedan av Condorcets landsman, filosofen Auguste
Comte i dennes arbete: "Cours de philosophie positive" (1837 ff),
den kollektivistiska historieuppfattningens första mera
uppmärksammade verk. Comte går så långt, att han anser det möjligt att
skriva en världshistoria utan att nämna några namn på enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
