Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Dalgren, Lars: Politisk historia och kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITISK HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
157
personer, ja, t. o. in. på enskilda folk. Liknande tankar ha sedan
uttalats även av framstående historiker som t. ex. senast av Julius
Beloch i hans grekiska historia (1912). Beloch säger t. ex. på ett
ställe: "Man skulle kunna skriva en historia över Roms kejsartid,
som fullkomligt såge bort från de enskilda regenterna, det skulle
likväl ej fattas ett enda väsentligt drag i bilden". Den som gjorde
Comtes historiefilosofi mest populär, torde ha varit engelsmannen
Buckle genom sitt verk: "Civilisationens historia i England"
(1857—61), om vars tjuskraft på vida kretsar bl. a. Strindberg
vittnat. Buckle förkunnar också, att "kunskapen om enstaka
händelser och personer har ej något vetenskapligt värde". Comtes
tankar ha med all säkerhet påverkat Karl Marx och Friedrich
Engels, när de gjorde de ekonomiska förhållandena, de, som det
sagts, minst personliga av alla till de drivande i utvecklingen. Det
kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att Wilhelm Liebknecht
en gång väckte förargelse i tyska riksdagen med ett uttalande, att
om ej Bismarck kommit så hade någon annan ("irgend ein Hinz
öder Kunz") utfört, vad han gjorde.
Andra tidsströmningar, som bidragit till utvecklingen av
kulturhistorien äro fredsrörelsen och en med naturvetenskapernas växande
betydelse allt mer kring sig gripande biologisk grundåskådning.
Att en pacifist, som skriver historia, gärna vill undvika den politiska
historien med dess otaliga maktkonflikter ligger i öppen dag.
Naturvetenskapernas betydelse skall jag belysa med en hänvisning till
en berömd essay av Paul Du Bois-Reymond, som bär titeln ’
’Kulturhistoria och naturvetenskap" (1878). Resonemanget är ungefär
följande: På det politiska området med dess krig o. d. visar sig
människan ännu stå djuren ganska nära. De väsentliga framstegen
göras på det kulturella området; därför är detta område ett
värdigare föremål för historisk forskning. Ja, Reymond, som främst
av alla vetenskaper naturligtvis ställer naturvetenskapen, går så
långt, att han direkt påstår, att mänsklighetens historia i stort ej
är annat än naturvetenskapens historia. Och en annan
kulturhistoriker, den förut omtalade Buckle, säger i sitt likaledes förut
omtalade arbete: "utan naturvetenskap kan ingen historia finnas".
Nu torde man väl kunna säga, att de åsikter, för vilka i korthet
redogjorts, skatta åt en viss ensidighet, även om de innehålla
åtskilligt av sanning. Men å andra sidan ha den traditionella
historieskrivningens målsmän mycket ofta ställt sig alltför skarpt
avvisande mot kulturhistorien. Så i Tyskland, där t. ex. den
bekante berlinprofessorn Diedrich Schäfer uttalat sig högst
sarkastiskt om densamma. Det var emellertid även i detta land, som
den mest stridbare av kulturhistoriens förkämpar på senare tid
framträdde och väckte till liv ett passionerat meningsutbyte mellan
företrädarna för de båda olika riktningarna; det var professorn i
Leipzig, Karl Lamprecht. Den avvisande hållning, som det stora
flertalet av Tysklands historiker intogo mot de nya idéerna, torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
