Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Dalgren, Lars: Politisk historia och kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
LARS DALGREN
nog mycket bero på det välde, som den Hegelska filosofien haft
över dem, alltifrån den store mästaren Bankes dagar. Hegel säger
på ett ställe i sina föreläsningar över "världshistoriens filosof i" att
"världshistorien är den från lägre till högre stadier framskridande
utvecklingen av den princip, vars kärna är medvetandet om
friheten." Den egentliga historiens början räknar han dock först
från och med statens uppkomst.
En historieskrivning i Hegels anda blir således lätt en idéernas
historia, där idéerna representeras av de store männen; den blir
också en statslivets historia. För att ge en bättre framställning
av saken lånar jag Oscar Levertins briljanta karakteristik av Rankes
skriftställarskap. (Levertin gav i ett par artiklar, "Karl Lamprecht
och omvälvningarna i den moderna historieforskningen" och "En
världshistoria efter nya grundsatser", en sympatisk framställning
av Lamprechts idéer; båda uppsatserna finnas i "För och mot".
En mera kritisk redogörelse gavs av dåvarande docenten N. Edén i
Historisk Tidskrift 1900 under rubriken "Ett nytt program för
den historiska vetenskapen") Levertin skriver: "Den som känner
denne storartade forskares beundransvärda verk, vet hur skild den
atmosfär, som råder i dem, är mot livets egen. Den luft, man
inandas i Rankes arbeten är berusande genom sin klarhet och sin
genomskinlighet, men den är sublimerad från alla de tusen
beståndsdelar, som sorla och dallra i den rymd, där människorna bygga och
bo. Ifrån slottstinnar och kyrktorn ser man i hans böcker tiderna
rulla upp sig i imponerande fågelperspektiv.
När man läser Ranke och följer, hur han med en andlig trollkarls
geniala fingerfärdighet spinner över länder och riken, mellan
konungar och påvar och mellan stater och folk det historiska
sammanhangets luftiga idéspånad, kommer man att tänka på
telegraftrådarnas överjordiska världsnät. Högt över människornas huvuden
och de bullrande massorna skriva osynliga makter på sitt idéspråk
de lösenord, vilka regenter och folk sedermera företräda och realisera
under inbördes kamp och krafttävlan, och denna oavlåtliga strid
om över hennes huvud susande idéer är det människan kallar sin
historia.’’
Lamprecht började nu med en attack på denna historieskrivning;
enligt hans ord är "historiens uppgift att i stället för dylika
symboler skildra livet med de tusen enskildheter, i vilka det
pulserar". L. sluter sig med andra ord till den kollektivistiska
uppfattning, som förut omtalats.
Det är folkens liv, klassernas, ståndens, de allmänna opinionernas
och institutionernas utveckling, som är historikerns studieobjekt.
Att fördjupa sig i studiet av enskilda individer är ej vetenskap.
"En biograf är alltid mer eller mindre romanförfattare." Den
historieskrivning åter, som lägger vikten på de namnlösa massorna,
griper — för att åter citera ett ord av Levertin — "själva garnet
i den historiska väven, vilken hjältesagan och personlighetstragedier-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
